Nyhetsrapporteringen från Storbritannien har på senaste tid handlat om två
till synes olika saker: Murdochskandalen och upploppen i England.
Hur hänger dessa två saker samman?
Exempelvis genom att Rupert Murdochs blaska The Sun förkunnar att upploppen
beror på tretton år av feghet under Labourpartiet: istället för att straffa
ligisterna gav man efter för dem. Liknande tongångar brukar komma från flera
av Murdochs medier, det ska vara lag och ordning och för det krävs hårda
tag.
Detta från en av världens största bondfångare.
Men det finns en annan, djupare koppling mellan Murdoch och upploppen. Förr
tvingades politiker världen över förhålla sig till ett ideal som hystes av
flertalet: att det är bra om klyftorna mellan människors levnadsvillkor
minskar – både globalt och lokalt.
På 1970-talet startade amerikanska politiker, affärsmän och experter en
ideologisk motoffensiv riktad mot jämlikhetsidealet. Istället för att hylla
jämlikhet predikade man konservativa värden och ekonomisk frihet. Som
instrument i denna kampanj grundades exempelvis år 1973 tankesmedjan
Heritage Foundation, som än idag betygsätter länder utifrån deras ekonomiska
frihet. Nödvändiga offentliga utgifter och fungerande arbetsrätt resulterar
i dåliga betyg för ett land – Sverige hamnar på tjugoandra plats i årets
rankning.
1979 kom Margaret Thatcher till makten i Storbritannien och året efter gjorde
Ronald Reagan det i USA. Hela det politiska spektrumet förflyttades högerut.
Murdoch spelade en avgörande roll. Han gav sitt stöd först till Thatcher,
sedan till Tony Blair.
Alla som inlät sig med Murdoch deltog i att jämlikhetsidealet raderades från
det offentliga samtalet. Den nya agendan var avreglering, privatisering och
ökad flexibilitet – alltså försämrade anställningsvillkor. En ny underklass
växte fram, inte minst i Storbritannien. Det nya var hopplösheten.
Upploppen som vi bevittnar nu präglas inte av tillförsikt om en bättre
framtid. De blossar upp ur insikten om att ingenting kommer att bli bättre.
Först skulle ledare och befolkningar lära sig att krisen är systemrelaterad
och att man därför behöver sänka skatter och avreglera marknaden. Nu
kollapsar systemet därför att skatteuttaget i många länder har varit för
lågt och avregleringen har skapat enorma spekulationsbubblor. Hopplösheten
breder ut sig.
Men Murdoch ger sig inte. Om det finns politiska orsaker till att folk går
bärsärkagång måste det vara Socialdemokraternas flathet, inte den sociala
upplösning som Murdoch och hans ideologiska fränder står bakom.
Observatörer noterar att plundringarna som de bevittnar i engelska storstäder
ofta beror på att tillfället gör tjuven. Det må så vara. Men för egen del
tror jag att det allt oftare är ojämlikheten som gör det.
RONALD STADE