I natt var det den första natten ”åter i Vännäs” för de cirka 40 flyktingar
som tvingades fly till Umeå efter att en hotfull mobb trakasserat dem.
Förvisso organiserades en stor och vacker demonstration till stöd för
demokrati, flyktingar och mot rasism. Trots det vaknar jag med en obehaglig
känsla i magen.
Sverige, den plats som jag har lärt mig att kalla hem, riskerar att förvandlas
till en plats där dem som mest behöver skydd får utstå trakasserier.
Intressant att notera är att jag inte hittade några politiker med förslag om
ett generellt utegångsförbud riktat mot de människor som hade hotat
oskyldiga flyktingar: bra, utegångsförbud är ingen lösning!
Vännäs är dock inte Rosengård. Så istället för en artikel om Vännäs och vad
som hände där hittade jag en artikel författad av antropologen Aje Carlbom
där han uttalar sig om vandalisering och ungdomarna i Rosengård.
En samhällsengagerad medborgare vet redan vad författaren kommer att hävda.
Det är inte så svårt att gissa.
Carlbom utgår från tre enkla argument: (1) vi är inte ”dom”; (2) ”dom” är
problematiska och farliga; (3) vi bor i Sverige och är svenskar, dom bor
knappt i Sverige och är inte svenskar. Argumenten kan sedan följas av en
standardkritik mot dem som inte erkänner ”problemen” (läs: erkänner
författarens definition av vad som är problemet).
Författarens världsbild är så förenklad att den inte kan övertyga andra än de
redan frälsta. Hans sanningar erbjuder en enkel biljett för dem som har ett
djupt behov av att lyfta fram sin egen självkänsla genom fantasier över
svensk, nationell (manlig) överlägsenhet.
Carlboms diagnostisering av händelserna i Rosengård är som hämtade från en
främlingsfientlig hemsida. Vetenskapens roll, menar jag, är en annan.
Kulturkritikern Slavoj Žižek hävdar i sin bok Violence att det är vårt ansvar
som forskare att inte förföras av den mediemanipulering som synliggör vissa
former av våld men osynliggör andra.
Kravet på att den nationella insatsstyrkan skulle marschera in i Rosengård är
framsprungen av (över)exponeringen av ett visst våld på Rosengård. Samma
TV-skärm visar aldrig det symboliska våld - för att låna sociologen Pierre
Bourdieus begrepp - som Rosengårdsborna utsätts för.
Den form för maskulinitet som skapas i exempelvis Rosengård när pojkar och
unga män utmanar polisen är, som Carlbom påpekar, utan tvekan problematisk
men den är inte mindre ”svensk” än den som synliggörs i form av en mobb mot
40-tal försvarslösa flyktingar i Vännäs, i form av fotbollssupportrar på ett
flyg mellan Malmö och Stockholm efter en match mellan Malmö och Djurgården,
eller den manlighet som för det mesta göms i piketbussar med en jargong som
normaliserat ord som apejävlar och hot om kastrering, för att ta några
aktuella exempel.
Så låt oss istället prata om makt och konflikter. Låt oss prata om exkludering
och motstånd. Låt oss prata om maskulinitet och våld. Men det förutsätter en
vilja att diskutera, nyansera och reflektera. Att, som Aje Carlbom gör,
förenkla, renodla och förvanska så att allt svenskt blir gott och allt
utländsk blir ont, så att människor som är födda i Sverige och med svenskt
medborgarskap förvägras rätten att bli kallade svenskar, det är inte bara
dålig vetenskap utan bidrar också till att upprätthålla konflikten och
problemen.
Vill man verkligen se ett bättre Rosengård behöver man inte leta speciellt
länge. Det går att visa att vissa områden i stadsdelen är betydligt lugnare
och att detta hänger ihop med att invånarna där har det bättre eftersom
Malmö kommun genom MKB skapat förutsättningar för ett mer demokratisk och
inkluderande samtal.
Det går också att argumentera, med en mängd forskning som stöd, att ju större
klyftorna blir, ju mer utsatt Rosengårds befolkning görs, och ju fler som
instämmer i Carlbom sång om att Rosengård inte är Sverige, desto svårare
blir det att stoppa och förebygga stenkastning och bränder på Rosengård.
Lätta analyser, lätta lösningar är ofta utgångspunkten för en auktoritär
utveckling, men sällan svar på komplexa problem.
DIANA MULINARI