Regeringens energi- och klimatutspel förtjänar både ris och ros. Det mesta
intresset kommer naturligtvis att riktas mot förslaget att nya kärnkraftverk
skall kunna byggas. Det innebär ett skifte efter att Sverige i nära trettio
år haft siktet inställt på en avveckling.
Personligen menar jag att förslaget om kärnkraften är illa underbyggt. Vi
behöver inte fatta beslut idag om vad som skall hända om tjugo år, då –
enligt bedömningar av säkerhetsexperter – de första reaktorerna skall börja
tas ur drift.
Det finns många alternativa sätt att klara elbalansen på så lång sikt. Genom
en kombination av hushållning, avskaffande av elvärme i flerbostadshus samt
utbyggd kraftvärme, mottryck i industrin och ny vindkraft kan i
storleksordningen 100 terawattimmar, TWh, frigöras. Kärnkraften svarar
totalt för 65–70 TWh, så visst finns det alternativ till nya reaktorer.
Den viktigaste signalen att sända idag är att satsa hårt på effektivisering
och förnybar energi. Det gör regeringen också i sitt förslag, om än
intrycket tonas ned på grund av kärnkraften. Satsningen på vindkraft är
mycket ambitiös – ett planeringsmål på 30 TWh till 2020.
Vidare ökas tryggheten i systemet med elcertifikat genom ett volymmål – 25 TWh
för 2020. Det innebär minskad risk för att certifikatsmarknaden faller ihop
i samband med en lågkonjunktur.
Regeringen vill också stimulera användning av spillvärme och bygga ut
kraftvärmen. Man vill satsa på energisparande och har satt ett mycket
ambitiöst mål om en fossilfri bilpark till 2030.
Regeringens förslag motiveras med klimatpolitiska mål. Målet om 40 procents
reduktion av koldioxidutsläppen till 2020 ligger väl till jämfört med EU:s
målsättningar. Personligen skulle jag vilja göra ännu mera på kort sikt.
Den senaste forskningen pekar på att redan dagens koncentration av koldioxid i
atmosfären ligger farligt högt. Forskarna är framförallt rädda för så
kallade positiva återkopplingar i haven och på jorden. Exempel på detta är
att haven absorberar mindre koldioxid när de blir surare (vilket är en
konsekvens av den ökade halten koldioxid), att mer solenergi stannar kvar på
jorden när isar och glaciärer minskar i omfattning eller att
metan, som är fruset i tundran, börjar läcka ut när klimatet blir varmare.
Konsekvensen kan bara bli att uppvärmningen kraftigt förstärks.
En viktig dimension saknas i förslaget. Det gäller stödet till och samarbetet
med utvecklingsländerna. Här måste ambitionen vara hög och förväntningarna
är stora inför klimatpropositionen i mars. Vi kan glömma varje tanke på ett
bra klimatavtal i Köpenhamn i december om inte de rika länderna presenterar
breda stödprogram, både för att hjälpa till med investeringar i
kolsnål teknik, anpassningsåtgärder och skydd för de tropiska skogarna. Här
har EU hittills varit alltför passiva, vilket också gör att
klimatförhandlingarna sniglar sig fram. Sverige har en unik chans inför
ordförandeskapet att ta ledningen med hjälp av innovativa och ambitiösa
förslag.
Debattens vågor kommer att gå höga om förslaget till ny kärnkraft. Min
tveksamhet har jag redan redovisat. När detta är sagt gäller det att vara
realist. Även om kärnkraften får en renässans på papperet är det ingalunda
säkert att nya reaktorer verkligen byggs.
Ny kärnkraft är dyr, mycket dyr. Därtill kommer att regeringen föreslår att
reaktorägarna skall ta betydligt större del av försäkringsansvaret i
framtiden. Regeringen säger också uttryckligen att inga statliga
subventioner skall komma ifråga. Så frågan är om det kommer att gå att
finansiera nya reaktorer på kapitalmarknaden.
Till viss del avgörs naturligtvis också framtiden av hur effektiva programmen
för hushållning är och hur tekniken inom vind, sol, biomassa och vågkraft
utvecklas.
ANDERS WIJKMAN