När andra världskriget bröt ut hördes på Sveriges Radio en trygg röst
förkunna att Sveriges beredskap var god. Det var ett påstående vars
sanningshalt nog kunde ifrågasättas. Men det skapade tillit och trygghet.
Rösten tillhörde, som vi alla vet, statsminister Per Albin Hansson. Och det
var en varm och trygg röst med skånsk brytning. Var rösten ”radiomässig”?
Vilken utomordentligt fånig fråga.
Nyligen har två medarbetare vid SMHI avstängts från Sveriges Radios
sändningar därför att deras röster inte ansetts ”radiomässiga”. I realiteten
handlade det om att de talade dialekt. Anders Wettergren talar östgötska och
Bernt Möller talar skånska.
1975, för drygt trettio år sedan, flyttades SMHI:s huvudkontor från
Stockholm till Norrköping i Östergötland. Skälen var naturligtvis
lokalpolitiska. Det är ju inte självklart att verksamheter av
riksangelägenhet skall vara förlagda till Stockholm.
Det gäller inte bara vädertjänsten. Men just beträffande den finns det också
en psykologisk poäng. Inte i något annat radioprogram än väderleksrapporten
får man en så tydlig känsla av att Sverige är stort och mångfaldigt.
Överblicken över landet ger en ögonblicksbild av vårt stora, avlånga land.
Kan någon begripa varför regionala skillnader i språket inte skulle få
förekomma i ett sådant program? Kanske mest bisarrt är det förhållandet att
just en östgötsk röst censureras.
Språket förmedlar starka signaler av identitet och samhörighet. Jag
personligen har alltid känt en stark värme då Bernt Möller berättat om
väderleksutsikterna. Även om det handlat om utsikter för riktigt ”böst
väder” har det känts bra.
Vi har alla olika känslor inför olika dialekter. Inte känner jag särskilt
goda vibrationer då nyheterna förmedlats på platt och bräkande
Stockholmsdialekt – där tydlighet och klarhet förresten inte varit större än
att man omöjligt kan särskilja uttalet av e och ä.
Men det är rimligt att vara tolerant. Jag skulle inte drömma om att kräva
censur av den röst, en av de äldsta på SMHI, som läser väderleksrapporten
med en hård omodulerad Stockholmsröst.
Personligen känner jag mig dubbelt sårad av radions censur. Mina föräldrar
kommer från gränstrakten mellan Östergötland och Småland. Jag själv kommer
från Skåne, och det är jag självklart stolt över.
Här uppe i Stockholm ger det mig identitet och personlighet, och jag skulle
inte kunna tänka mig att försöka lägga bort min skånska dialekt. Om det nu
alls är en dialekt. Pelle Holm kallade det istället ”sydsvenskt riksspråk”.
Sveriges Radio borde återställa ordningen och låta de båda medarbetarna
fortsätta att medverka. Censurerandet av dialekter får inte bli anledning
till kulturkamp och motsättningar mellan landsändarna.
Göran Lantz