Förtroendet och tilliten mellan polisen och de som lever i våra
marginaliserade förorter och stadsdelar har fått en rejäl törn. De grovt
rasistiska kommentarerna av poliser i samband med Rosengårdskravallerna
stärker föreställningen om vi och dom. Det är illa nog att det finns poliser
som hyser den människosyn som uppvisas i den omdiskuterade filmen.
Rättsväsendet har en nyckelroll för integrationen och det förutsätter att
polisen tar rasismen på största allvar.
Lagens väktare har ett särskilt ansvar att vara både förebilder och för att
bemöta människor på ett korrekt sätt. Att medborgarna känner förtroende för
polisen är fundamentalt för demokratin men också nödvändigt för att polisen
skall kunna göra ett gott arbete. De flesta poliser bär detta ansvar och
polisen genomför även omfattande värdegrundsarbete. Men de senaste veckornas
avslöjanden väcker frågan om hur människor med annan etnicitet än den
svenska bemöts av polisen.
I Storbritannien har man arbetat med att inrätta särskilda hjälplinjer utanför
polisen där man kan anmäla rasistiska incidenter. Hjälplinjen är öppen 24
timmar om dygnet året runt. Samtalet är strikt konfidentiellt och anmälaren
kan välja om händelsen endast skall bokföras för statistik, om den skall
överlämnas till polisen eller om man önskar komma i kontakt med en
brottsofferjour.
Detta är ett system som Folkpartiet vill införa i Sverige. En sådan hjälplinje
kan ge bättre överblick över omfattningen av problemen och framför allt var
i landet dessa övergrepp är som störst. Genom jämförelse kan vi också lära
oss varför det fungerar bättre på vissa håll i landet och inte i andra.
Resurser som används för värdegrundsarbetet kan därmed fokuseras till
distrikt där de behövs mest.
Bilden av hur omfattande problemen är med polis som använder sig av rasistiska
tillmälen i sin tjänsteutövning och ibland mot sina egna kollegor måste bli
bättre. Detta om vi på allvar vill komma tillrätta med rasism och
diskriminering.
När vi är ute och pratar om integrationspolitik kommer ofta frågan om
diskriminering upp. Det är inte sällan som människor med annan hudfärg, ett
utländskt namn eller annan religiös tillhörighet känner sig kränkta och
diskriminerade. Den upplevda känslan måste tas på allvar.
Vid årsskiftet trädde en ny diskrimineringslag i kraft som stärker individers
skydd vid diskriminering. Samtidigt inrättades en ny myndighet,
Diskrimineringsombudsmannen, som skall ha tillsyn över att lagen följs. I
den nya lagen gäller förbudet mot diskriminering inom i princip alla
samhällsområden, också statstjänstemän i sin tjänsteutövning.
Det finns tveklöst allvarliga problem att ta itu med i Rosengård. Den mycket
höga arbetslösheten, det oroväckande höga antalet elever som lämnar
grundskolan utan att nå kunskapsmålen och inte minst den rådande
trångboddheten.
Utanförskapet skapar stora problem som främst drabbar kvinnor och barn. Vi får
inte blunda för sociala problem oavsett om de äger rum på Östermalm eller
Rosengård. För att stärka människors egenmakt måste kampen mot
diskriminering vara en del av den generella integrationspolitiken.
Det kan finnas olika skäl till att rasistiska händelser inom polisen inte
anmäls. Det kan handla om rädsla för negativa konsekvenser om anmälan blir
känd, eller så tror man att anmälan inte skall leda någon vart. Att en
diskriminerande eller rasistisk händelse inom polisen inte anmäls är
olyckligt, såväl ur ett individ- som ett demokratiskt perspektiv.
Polisen har sedan många år arbetat med att bredda rekryteringen av poliser.
Det här arbetet måste fortsätta och intensifieras. Poliskårens
sammansättning bör spegla befolkningssammansättningen i Sverige, också när
det gäller chefspositioner. Detta är avgörande för att skapa förtroende för
polisen hos hela befolkningen. Samtidigt måste höga krav ställas på
egenskaper och kunskaper hos dem som rekryteras till polisen.
NYAMKO SABUNI
JOHAN PEHRSON