Det är välmenande men vanskligt att familjeminister Berit Andnor går ut så hårt i fråga om kvinnlig könsstympning. Motståndet mot övergreppen är stort, men regeringsutspelet kan driva de tveksamma åt fel håll. Det skriver socialantropologen Sara Johnsdotter, Lunds universitet, Birgitta Essén, specialistläkare på kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset Mas och Asha Omar Geesdiir, hälsoinformatör för Malmö stad.
Det är riskfritt att framföra de osakliga påståenden som barn- och familjeminister Berit Andnor gör i Sydsvenskan den 14 juni angående könsstympning: "vi vet att flickor som bor i Sverige fortfarande utsätts för detta kränkande övergrepp" och att nya åtgärder förhoppningsvis "skall leda till att dessa förnedrande övergrepp stoppas i Sverige".
Sanningen är att vi inte vet mycket alls. Men att det går att påstå i princip vad som helst i den här frågan, då exilafrikaner saknar möjligheter att försvara sig mot framställningen.
Vår forskning, som stöds av exempelvis en studie som gjorts bland exilsomalier i Kanada, visar att det är sannolikt att det stora flertalet somalier i Sverige omvärderar traditionen i exil. Den ambivalens inför ingreppet många upplevt i hemlandet utvecklas i Sverige till en lättnad över att få slippa utsätta döttrarna för detta smärtsamma ingrepp. Och, precis som somalierna i Kanada, hämtar de sina starkaste argument mot sedvänjan från en diskussion om islam.
Det finns inte ett enda dokumenterat fall av olaglig könsstympning i Sverige, som Andnor påpekar. I de allra flesta fall där misstanke om brott förekommit, har läkarundersökning av flickans genitalier visat att misstankarna varit ogrundade. Bara somalierna i Sverige uppgår till över tjugo tusen, och många av dem har bott här i omkring tio år. Avsaknaden av ens ett enda bekräftat olagligt fall borde säga oss något om hur utbrett motståndet är.
Man kan ju tycka att Berit Andnors och liknande inlägg i frågan är harmlösa. De sker av godhet och med en vilja att skydda sårbara afrikanska flickor från ett skadligt ingrepp. Men frågan är mer komplicerad än så. Denna aningslösa offentliga hållning kan i själva verket leda till en större risk för de flickor som faktiskt är i riskzonen.
Låt oss jämföra med den smärtsamma seden att fotbinda små flickor. Den upprätthölls i mer än tusen år i Kina - och övergavs abrupt runt förra sekelskiftet, på de flesta platser inom loppet av en enda generation. Vad hade hänt? Några pionjärer gick först och vågade avstå. Ju fler som avstod, desto lättare upplevde andra föräldrar att det var att avstå. Det fanns inga fördelar med att binda flickornas fötter, så länge inte "alla andra" gjorde detsamma.
Trots att det sannolikt är så att en stor majoritet av svensksomalierna tagit beslutet att aldrig låta omskära sina döttrar, så finns det familjer där osäkerheten är stor: kan det vara så att flickan ändå får ett bättre liv om hon omskärs enligt traditionen?
De föräldrar som ännu inte nått fram till ett definitivt beslut skulle hjälpas till ett avståndstagande om de förstod hur utbrett motståndet är bland landsmännen här. Men somalierna i Sverige saknar en egen offentlig arena där kunskap om motståndet kan spridas. De är beroende av signaler från den svenskspråkiga offentligheten när de skapar en självbild av den egna gruppen. Och på den offentliga arenan påstår de starkaste rösterna att sedvänjan upprätthålls i Sverige.
Regeringens initiativ till en kunskapsbank om könsstympning är mycket bra, liksom föresatsen att ge somaliska flickor och kvinnor som redan lever med omskärelse bästa möjliga vård.
Vid Lunds universitet, Malmö stad och Universitetssjukhuset Mas har vi under flera år bedrivit tvärvetenskaplig forskning inom området. Forskningsresultaten, d v s en kunskapsbank baserad på vetenskaplig och beprövad erfarenhet i Sverige, har tillämpats i det praktiska arbetet för att förebygga könsstympning. Utbildning av hälsoinformatörer inom den somaliska gruppen och upprättandet av en läkarmottagning vid kvinnokliniken i Malmö för omskurna kvinnor är några konkreta exempel.
Regeringens handlingsplan kan vara lika värdefull utan att man från det svenska samhällets sida kablar ut bilden av hur sedvänjan i lönndom upprätthålls i Sverige. Låt oss ge somalierna chansen att skapa en mer korrekt självbild av hur svensksomalier som grupp tar avstånd från traditionen. Grupptryckets makt är stor. Det skulle sannolikt hjälpa de, relativt sett få, flickor i Sverige som fortfarande riskerar att utsättas för ingreppet.
SARA JOHNSDOTTER
BIRGITTA ESSÉN
ASHA OMAR GEESDIIR