Irland folkomröstade om EU:s finanspakt. Resultatet blev det väntade – ett ja. Något annat hade varit en sensation. Intressantare var att Irland lät folket bestämma i frågan. Så måste ske enligt den irländska grundlagen.
Mot det kan ställas den svenska ordningen. Här bestämmer regeringen tillsammans med en handfull ledamöter i riksdagens EU–nämnd hur Sverige skall ställa sig i de EU-frågor landet har att hantera. Men vad som sägs i EU–nämnden är varken föremål för debatt eller beslut i riksdagen. Det enda som kommer ut av mötena är stenografiska anteckningar, som för all del är offentliga.
Denna tveksamma ordning gäller också EU:s finanspakt, en så stor fråga att den rör vid själva kärnan i EU-samarbetet.
Den slutliga versionen av finanspakten krävde visserligen inte någon ändring av EU:s grundlag, men de länder som skrev på pakten lovade att arbeta för att den skulle införlivas i grundlagen så snart som möjligt.
Sveriges ja till finanspakten blev därmed också ett ja till en kommande grundlagsändring inom EU och borde därför behandlas med den omsorg en sådan fråga förtjänar.
EU-nämnden samrådde visserligen med regeringen tre gånger och finansministern lämnade utöver det information om den pågående processen vid ett tillfälle, men någon precisering av paktens rättsliga verkan i alla dess delar gavs inte. Än allvarligare är att utkast till avtalstexter saknades, kom för sent eller var på engelska.
Och bara vid det första tillfället var statsministern närvarande. Vid de två andra ersatte två statssekreterare honom. Uppmaningen till EU-nämndens ledamöter var ändå densamma:
Ge statsministern mandat att säga ja till finanspakten.
Argumentet var att Sveriges inflytande i annat fall skulle minska – att en stol skulle stå tom vid förhandlingsbordet.
Varje gång frågan diskuterades gav allianspartiernas ledamöter statsministern detta mandat utan invändningar. De socialdemokratiska ledamöterna var till en del tveksamma, en hållning som inte försvann förrän regeringen tog kontakt med deras partiledare – Håkan Juholt. Efter det fick regeringen den majoritet bakom sig som den behövde för att säga ja till finanspakten. Och Håkan Juholt fick ett tack av statsministern.
Bara tre ledamöter satte sig på tvären vilket betyder att fjorton ledamöter i riksdagens EU-nämnd band riksdagens övriga 335 ledamöter vid ett svenskt ja till finanspakten. För det räckte det med tre korta samråd med regeringen. Men man kan undra om inte också dessa samråd var överflödiga. Det avgörande samtalet togs ju med en person – den socialdemokratiske partiledaren.
Men i det mandat EU-nämnden gav regeringen finns inga krav i den avgörande frågan för Sveriges medverkan, frågan om inflytande. Det fanns nämligen inget förhandlingsutkast att ta ställning till, ty förhandlingarna var inte färdiga på den punkten.
Att EU-nämndens ledamöter bortsåg från den detaljen kan ha straffat sig. I slutversionen begränsas Sveriges inflytande till att få sitta med vid minst ett möte per år om finanspaktens genomförande, men utan att få delta i besluten.
Bara några dagar efter det tredje samrådet med EU-nämnden nådde Fredrik Reinfeldt en överenskommelse om finanspakten med EU:s övriga stats- och regeringschefer. Det formella undertecknandet skedde drygt en månad senare.
Den process som därefter inleddes i Sverige i form av departementspromemoria, remissbehandling, proposition, motioner, betänkanden, debatt och beslut framstår ur detta perspektiv som onödig och enbart ett sätt att upprätthålla bilden av en noggrann demokratisk behandling. Beslutet är i praktiken klart och att riksdagen senare skulle ändra på det är lika sannolikt som att en jordbävning med 9.0 på Richterskalan drabbar Stockholmsområdet!
Den svenska hanteringen av EU-frågor är från demokratisynpunkt undermålig. Det är inte acceptabelt att överenskommelser kan trumfas igenom högt över huvudena inte bara på medborgarna, utan även på merparten av deras valda ombud i riksdagen.
Varför inte införa den irländska ordningen med folkomröstningar i fördragsfrågor i Sverige? Ja, varför inte införa den i EU:s alla medlemsstater? Det skulle göra det svårare för den politiska eliten att driva igenom långtgående förändringar i EU-projektet utan att först lyssna av vad medborgarna vill. Bara så kan bristen på demokrati i EU minska och bara så kan förtroendet för EU öka.