Under våren har Expo öppnat kontor i Malmö. Många har frågat om det beror på att Malmö har större problem med rasism och intolerans än andra städer. Vi har hela tiden sagt nej. Självklart har Malmö sina problem. Men den främsta anledningen till att vi stärkt vår närvaro i Malmö är att det bortom de svarta rubrikerna finns många starka krafter som tror på ett Malmö för alla.
Vi lever i en tid då det är svårt att undgå konsekvenserna av rasism och intolerans: Rättegångarna mot Anders Behring Breivik och Peter Mangs, Sverigedemokraternas syndabockspolitik och människor som dagligen drabbas av hatbrott, diskriminering eller andra former av kränkningar, bara för att de uppfattas som avvikande eller som ett hot.
Antirasistiska grupper och nätverk har inte lyckats fånga upp de många människor som vill bygga ett samhälle utan rasism och intolerans. Det finns anledning att vara stolt över de landvinningar som åstadkommits av antirasister. Men nu är det är dags att diskutera hur antirasismen kan gå vidare.
Genom historien har antirasism handlat om motstånd. Att utmana normer, vara emot diskriminering, och rasistiska grupper. Men det går inte att bara vara emot. Antirasism måste också handla om att vara för något.
För oss i Expo är antirasism att våga drömma om ett samhälle där alla klarar av att leva tillsammans på lika villkor. Grunden för samexistens är tolerans, att man tolererar att människor är olika och att alla ska dömas efter sina handlingar och inte efter vilken grupp de tillhör. Med tolerans följer respekt för människors lika rättigheter och möjlighet att få leva som den man är.
Vår vision handlar inte om att alla ska hålla med varandra. Tvärtom. Den innebär rätten att inte behöva hålla med. För att utvecklas och komma framåt behöver ett samhälle olika idéer och tankar.
Vi vet vad intoleranta grupper säger. I deras värld är människor från olika delar av planeten så olika att de måste hållas isär. Nazister säger att det är rasen som skiljer människor från varandra. Sverigedemokraterna säger att det är kulturen. Extremhögern vill bygga en gemenskap, men det är en gemenskap för vissa, för dem som passar in i deras mall, som utgår från hur de vill att människor ska vara.
För att antirasismen ska kunna bli en kraft som erbjuder människor en möjlighet att på ett enkelt sätt engagera sig för ett öppet och tolerant samhälle krävs att:
Antirasismen är konsekvent. Intolerans och rasism är alltid fel, oavsett vem som drabbas eller är förövaren. Intoleransen tar sig olika uttryck, som antisemitism, islamofobi, homofobi, antiziganism eller afrofobi. Det är fördomstraditioner som löper parallellt med varandra och som triggar varandra.
Malmö är ett bra exempel. Här försöker Sverigedemokraterna vinna politiska poänger genom att framställa sig som motståndare till antisemitism, samtidigt som deras parti varnar för en ”arabisering”. Och här har kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) visat en oförmåga att förstå den judiska minoritetens känsla av utsatthet. Istället har han förklarat att stadens judar indirekt får skylla sig själva på grund av Israels politik.
Alla förlorar när antirasismen kidnappas eller blir inkonsekvent. Vi måste klara av att säga att antisemitism och islamofobi existerar samtidigt och att de bygger på samma grundprinciper, som kollektiv skuldbeläggning, fördomar och en oförmåga att se individen.
Antirasismen måste ut i människors vardag. Inte fastna i policydokument, mångfaldsplaner och konferenser. En aktiv positiv antirasism kan få antirasister från olika delar av samhället att mötas. Det kan vara att hjälpa till att bygga upp sönderslagna flyktingboenden, att arrangera knytkalas. Det kan egentligen vara vad som helst som syftar till att göra den plats där man är till en plats där det går att leva tillsammans på lika villkor.
Malmö är en perfekt plats för oss att fortsätta vårt arbete med att hitta människor som är trötta på att bara vara emot och som vill jobba för en positiv förändring i det samhälle där de bor.