Jag kan börja från början:
När jag blev erbjuden att gå med i ett kriminellt gäng var jag 26 år. Jag satt
inne för grov misshandel på en anstalt när presidenten för gänget frågade
mig om jag ville gå med. Jag skulle inte behöva vara provmedlem utan få bli
fullvärdig direkt. Först tackade jag nej, men till slut blev jag erbjuden en
högt uppsatt position inom gänget och det var en position som var för bra
för att tacka nej till.
Att vara med i en kriminell organisation har för mig varit både bra och
dåligt. Vi var bröder, skulle alltid ställa upp för varandra, det var ingen
som var utanför, vi var alla lika mycket värda och det kom in pengar från
alla möjliga håll. Största delen kom från narkotikaförsäljning, utpressning
av företagare och rån.
Och så var det tänkt att vi skulle utöka med lagliga affärer som egna företag
inom byggbranschen.
Det var mycket fester och droger. Allt kändes som en dans på rosor. Livet
lekte men allt eftersom tiden gick kom den oundvikliga avundsjukan. Det
uppstod interna grupper inom organisationen som började ljuga och svartmåla
andra medlemmar för att de själva ville stiga i graderna. Alla ville tjäna
stora pengar, precis som ledningen inom gänget gjorde.
Allt detta i kombination med stressen och oron från andra grupperingar som man
var i konflikt med gjorde att man aldrig kunde slappna av, jämt var tvungen
att kolla över axeln om det var några fiender som dök upp. Jag orkade inte
med att alltid vara redo för att dra iväg hemifrån, vilken tid på dygnet som
helst.
Jag levde kaos och det var då jag bestämde mig: Jag vill inte leva så här
längre! Jag vill bort från allt. Men jag undrade också: Hur blir man en
vanlig Svensson?
Allt som jag hoppats på inom den kriminella gängvärlden var bara en bluff, en
påhittad bild. Jag beslutade mig för att lämna den organisationen som jag
var aktiv i. Jag satt då i fängelse på kriminalvårdsanstalten Kirseberg i
Malmö och fick där höra talas om Passus som arbetar från Fryshuset i
Stockholm med just avhoppare från kriminella gäng.
Vi började ha telefonkontakt, pratade en till två gånger i veckan och snabbt
ökade mitt förtroende för Passus. Jag fick en klientcoach som varit aktiv i
en större känd kriminell organisation i nio år. Jag kände direkt att jag
kunde relatera till honom. Han var den första person som kunde förstå hur
jag kände och han förklarade hur han själv hade känt det och det var då jag
inte längre kände mig ensam.
Innan hade jag förlorat respekten för mig själv och hade varken kontakt med
mina syskon eller min övriga familj. Ju mer jag hade med Passus att göra,
desto mer växte mitt självförtroende. Jag fick ett jättebra stöd tack vare
klientcoacherna och annan utbildad personal som tidigare jobbat inom olika
myndigheter, till exempel socialtjänsten. De fick mig att börja förstå det
svenska systemet.
Effekten av att alla på Passus stöttade mig och pushade mig att börja ta
kontakt med mina syskon igen har gjort att jag idag har en jättefin relation
till mina syskon, nära och kära.
Jag har fortfarande, efter ett par år, kontakt med Passus. Den hjälp jag får
därifrån är att hitta min identitet i det Svensson-samhälle som jag alltid
hatat och inte trott på. De hjälper mig med kontakter med myndigheter som
man måste klara av för att kunna leva enligt normen – i det normala
samhället. Passus stöttar inte bara mig utan även min sambo och mina barn
eftersom det skett en stor förändring i vårt sätt att leva. De som ingår i
Passus är tillgängliga 24 timmar om dagen sju dagar i veckan, när än jag
känner att jag behöver prata eller vad det än är finns det alltid någon där
för mig och min familj.
Om jag inte hade haft Passus när jag blev villkorligt frigiven är det högst
troligt att jag hade varit tillbaka i fängelse inom de närmaste månaderna.
Passus förändrade mitt liv. För mig är det helt klart att organisationer som
Passus behövs.
Patrick T
Tisdagen 14 februari 2012
Patrick T heter egentligen något annat. Han lever under skyddad identitet
och därför publicerar Sydsvenskan varken hans namn eller någon bild på
honom.