Hållbar utveckling har blivit ett honnörsord som alla, från kungligheter och
toppolitiker till biståndsarbetare, håller sig med. Det är kanske inte så
konstigt. Vem kan vara emot att vår samhällsutveckling skall vara hållbar ur
ett mänskligt och miljömässigt perspektiv?
Problemet är att hållbar utveckling samtidigt har blivit ett paraply för en
mängd idéer som är allt annat än hållbara – idéer som snarare riskerar att
förvärra fattigdomen, miljöförstöringen och orättvisorna i världen om de får
genomslag i praktisk politik.
Ett exempel är den radikala tillväxtkritik som förs fram av den brittiske
professorn i hållbar utveckling Tim Jackson. I boken Välfärd utan tillväxt –
nyligen översatt till svenska och hyllad på svenska kultursidor –
framställer Jackson den ekonomiska tillväxten som det just nu största hotet
mot både mänsklighet och miljö.
Han är tyvärr inte ensam om detta synsätt. I finanskrisens och klimatkrisens
spår har det blivit allt vanligare att peka ut tillväxtekonomin som den
stora boven i mänsklighetens drama.
Det är en fundamental felsyn. En ohämmad och helt oreglerad kapitalism är
förvisso inte något att sträva efter. Men det är heller inte något som
förespråkas av särskilt många. Däremot finns det all anledning att försvara
ekonomisk tillväxt och utveckling.
Livet innan den moderna ekonomiska tillväxten tog fart för cirka två hundra år
sedan var kort, brutalt och plågsamt för den stora majoriteten av
människorna. Ojämlikheten, kampen om tillgångarna och förtrycket var ofta
värre än vad vi kan föreställa oss.
Utan den ekonomiska tillväxten hade vi varit kvar i detta eländiga tillstånd
än idag. Ett så grundläggande faktum insåg till och med en försvuren
samhällskritiker som Karl Marx. Det finns ingen väg tillbaka – och skulle
det finnas det skulle vi inte vilja vandra den.
Har då tillväxten plötsligt gått och blivit något ont för att vi i väst
uppnått en hygglig materiell standard? Svaret på den frågan är ett bestämt
nej. Ekonomisk tillväxt handlar i grunden om effektivitet – att genom
tekniska och organisatoriska innovationer göra saker bättre med mindre
resurser – men också om människors möjligheter att vara delaktiga i
samhällets omvandling.
Den ekonomiska tillväxten är inte ett mål i sig men den är nödvändig för att
möjliggöra ett bättre liv för världens fattigaste. En värld där en stor
andel av befolkningen inte får ta del av denna tillväxt är däremot ohållbar
i längden.
Vi är idag sju gånger fler människor på jorden än för två sekel sedan.
Samtidigt har medellivslängden ökat dramatiskt, barnadödligheten har gått
ned och livskvaliteten ökat markant. Före den moderna eran var den
förväntade livslängden 30 år, människan var slav under naturens järnhårda
lag med svält, död och sjukdomar som återkommande gissel.
För den femtedel av jordens befolkning som fortfarande lever i djup fattigdom
torde det te sig cyniskt om vi just nu skulle sätta stopp för utvecklingen.
Faktum är att ett utvecklingsstopp med fortsatt fattigdom som nödvändig
följd – omfördelning är inget realistiskt alternativ ens i teorin – är det
mest ohållbara man kan tänka sig.
Att människor runt om på vår jord kan lyfta sig ur fattigdomen är dessutom en
förutsättning för ökad miljöhänsyn. Det går inte att börja i omvänd ordning.
Utveckling kräver omvandling av naturen. En effektiv ekonomi med moderna
sociala och politiska institutioner innebär också att traditionella
samhällen måste förvandlas.
Hållbarhetsideologernas vilja att bevara ett primitivt levnadssätt hos andra
förefaller mer att drivas av deras egen existentiella oro och nostalgi inför
världens ständiga förändring, blandat med en exotiskt romantiserande syn på
fattiga människor. Det är ett perspektiv man bara kan kosta på sig på
välnärd distans.
Få av dessa civilisationskritiker skulle själva välja ett liv som fattiga
jordbrukare i de mest underutvecklade delarna av världen.
I vår nya bok Hållbarhetsmyten försöker vi i detalj visa varför ekonomisk
utveckling inte är ett hot, utan istället en förutsättning för att komma
tillrätta med både den fattigdom som fortfarande plågar stora delar av
jordens befolkning och de miljöproblem som vi gemensamt har skapat.
Den moderna människans frigörelse bör inte vara förbehållen oss som råkade
vara först till det dukade bordet.
MARTIN ANDERSSON
CHRISTER GUNNARSSON
Martin Andersson är docent och Christer Gunnarsson professor i ekonomisk
historia vid Lunds universitet. De är aktuella med boken Hållbarhetsmyten
(SNS förlag).