I det flerkulturella Sverige uppmärksammas att fastemånaden ramadan just har
inletts. Det som för bara några år sedan gick tämligen spårlöst förbi syns
numera i medierna, i butiker, i recept och på arbetsplatser. Genom medierna
får icke-muslimer kännedom om den för många svenskar exotiska traditionen
att varken äta, dricka, röka eller ha sexuellt umgänge under dygnets ljusa
timmar i syfte att uppnå fromhet.
Att fastan sedan bryts vid solnedgången med mjölk, dadlar och andra sötsaker,
och att de fastande senare under kvällen äter både mycket och gott – för
mycket och för gott, enligt somliga – kan för den med kristen eller
ateistisk bakgrund tyckas märkligt. Att bete sig på detta sätt under en hel
månad är inte bara märkligt utan en direkt avvikelse från vedertagna
kulturella mönster.
En konsekvens av denna kulturella anomali utgör de frågor de fastande får
svara på om varför ritualen ser ut som den gör. Det kan väl ändå inte vara
nyttigt att vare sig äta eller dricka under så lång tid, undrar vänner av
näringsfysiologisk ordning.
Att gravida, ammande, barn, sjuka och gamla inte förväntas delta spelar ingen
roll. De utanför oroar sig även för de andra, det vill säga de som själva
anser sig friska nog att delta eller vars omgivning i vart fall menar så.
Summa summarum verkar de icke-fastande mena att ramadan i grund och botten
är av ondo, kanske rentav något slags årligt återkommande straff som Gud
ålagt den muslimska delen av befolkningen.
Vad man inte inser är att många muslimer betraktar ramadan som årets fysiska
såväl som spirituella höjdpunkt. Vad de inte heller ser är att muslimerna
gärna visar på de, för dem, uppenbara fysiologiska vinsterna med en månads
avhållsamhet. Vad som i ena lägret betraktas som något hälsovådligt hålls i
det andra som andligt upplyftande och hälsosamt.
Man bör dock begrunda denna oro över fastans fysiologiska konsekvenser. Hur
välment omtanken om de fastande än är så ställs indirekt ”religion” mot
”vetenskap” och ”vidskepelse” mot ”förnuft”. Varhelst dessa dikotomier
upprättas så för de också sociopolitiska aspekter med sig eftersom de
rationaliserar och legitimerar dominans och skeva maktförhållanden.
Kan man hävda att den andre är mindre vetande eller rent av vidskeplig så
legitimeras i detta fall muslimernas låga anseende i det svenska samhället.
Dessutom ger ”omtanken” om den fastandes hälsa indikationer på att den egna
kulturen är bättre beskaffad att möta den moderna människans behov än några
andra kulturella yttringar.
För dem med protestantisk eller ateistisk bakgrund kan varje excess av
religiositet tyckas märklig eller potentiellt farlig. Om religionen
överhuvudtaget måste utövas görs detta lämpligen i hemmet eller i kyrkan,
men sällan offentligt och i vart fall inte i den omfattning som ramadan
medför, verkar sensmoralen lyda.
Att liksom åtskilliga katoliker, judar, buddister, muslimer, hinduer med flera
mena att ju större avståndstagande från vardagen som görs desto bättre
kontakt med det andliga eller gudomliga kan uppnås, känns främmande i en
kultur utan klostertradition. Majoritetssvensken är van vid fysiska
umbäranden för att uppnå sekulära mål som till exempel att träna inför ett
maraton eller att hålla igen inför badsäsongen. Hon eller han är också van
vid att arbeta hårt och att hjälpa nära och kära med enklare sysslor.
Flertalet svenskar saknar dock vana att under en längre tid avsäga sig de
vardagliga rutinerna för något andligt eller religiöst, vilket faktiskt gör
dem tämligen unika i det globala samhället. Det är nämligen endast de med en
moderat protestantisk alternativt ateistisk kulturell skolning som till den
milda grad ansluter sig till en sekulär åskådning att varje steg de tar
måste ske på förment vetenskaplig grund. Huruvida detta är bra eller dåligt
lämnar vi därhän.
Vi vill i detta inlägg endast visa på att en fundamentalistisk sekulär
livsåskådning är lika intolerant och utestängande som en fundamentalistiskt
religiös sådan, och detta oavsett om undran över den fastandes välmående
sker av omtanke eller ej.
ANDRÉ MÖLLER
PIERRE WIKTORIN