Den 10 december 1948 trädde Den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna i kraft. Tjugo år senare belönades dess huvudförfattare René
Cassin med Nobels fredspris. Den norska kommittén motiverade sitt val med
att respekten för mänskliga fri- och rättigheter är av största vikt för fred
inom länder.
Händelser som det antimuslimska utfallet av omröstningen om minareter i
Schweiz och valet av en antisemitisk regim i Gaza påminner om att
rättigheternas universalitet även är nödvändig för att hindra demokratin
från att förfalla till majoritetens eller propagandans tyranni.
För René Cassin var fred något mera än frånvaron av väpnad konflikt. Han var
ingen pacifist; freden var ett tillstånd värt att försvara. Under sin
Nobelföreläsning hänvisade han till dem som stridit för hela folks frihet
under andra världskriget då Cassin var justitieminister i Charles de Gaulles
exilregering. De skulle inte ha uppoffrat sig förgäves: ”För att åstadkomma
fred och erkänna människans värdighet måste var och en av oss arbeta och
kämpa in i det sista.”
Som internationalist ansträngde han sig att uppnå samförstånd, men gick inte
så långt i förhandlingar att principen om allmängiltighet urvattnades.
Saudiarabiens, Sydafrikas samt östblockets representanter lade följaktligen
ned sina röster. Cassin blandade således inte samman pluralism med
relativism: ”Det finns grundläggande friheter och rättigheter som är
gemensamma för alla människor, utan möjlig åtskillnad.”
Årets pristagare är förvaltare av två dokument som föregriper Cassins: 1776
års oavhängighetsförklaring med orden ”regeringar har inrättats bland
människorna för att säkra [deras] rättigheter” och konstitutionens första
tillägg som utgör världens starkaste skydd för yttrandefriheten. Trots det,
och kanske delvis på grund av den postmoderna period som förflutit mellan
Cassins tid och Barack Obamas, framlade presidentens delegation i början av
hösten en helt annan andas resolution i det FN-råd som skall fullfölja
Cassins arbete.
Dokumentet var resultatet av ett egyptiskt-amerikanskt samarbete som sades
omsätta Obamas Kairotal i handling. I texten begränsas yttrandefriheten i
förhållande till ”negativ stereotypering av religion”.
Frankrikes ambassadör som talade för EU markerade med eftertryck att man hade
nått den yttersta gränsen, ”jag menar verkligen den yttersta gränsen”, för
en kompromiss. Vidare betonade han att unionen utgår ifrån existerande
människorättslagstiftning som inte får skydda religioner eller andra
trossystem. ”Därför gäller formuleringen ’stereotypering’ enbart
stereotypering av individer – jag repeterar: individer – och inte
steretotypering av ideologi, religion, eller abstrakta värden.”
Han påminde om hets, diskriminering och våld i religionens namn och underströk
att formuleringen om mediernas sociala och moraliska ansvar för att motverka
negativ religiös stereotypering går långt över gränsen för yttrandefrihetens
inskränkningar i befintlig internationell lag.
Men vad hjälper ett emfatiskt tal när resolutionen antogs utan omröstning,
detta tack vare USA, ett land som tidigare konsekvent motarbetat liknande
initiativ? Elisabeth Cassidy vid den amerikanska kongressens rådgivande
organ The Commission on International Religious Freedom svarar på varför
Obamaadministrationen tycks ha retirerat. Hon jämför med att mänskliga
rättigheter upphöjts till internationell lag. ”Vad man är rädd för nu”,
menar hon, ”är att de omvända principerna blir lag”. Därför valde USA att
undvika en säker förlust genom att styra förhandlingarna från den juridiska
termen ”ärekränkning” mot ett allmänt ordval. ”Men”, säger hon, ”resultatet
är en annan sak”.
Mycket riktigt. Så snart resolutionen antagits krävde Pakistan för OIC (den
islamiska konferensen) att nästa dokument om ”ärekränkning av religion”
skulle antas genom konsensus. Den resolutionen har passerat Tredje
kommittén, densamma som en gång höll överläggningar om
människorättsförklaringen. Någon gång i december skall det nya dokumentet
bli föremål för omröstning i generalförsamlingen. Ett förberedande brev
ligger hos en annan FN-instans, Ad hoc-kommittén för komplementära normer.
Den inrättades under de ökända Durbankonferenserna om rasism och ägnar sig
bland annat åt att motarbeta kritik av islam, i praktiken kritik av dem som
använder islam som maktmedel. Normerna skall komplettera internationell lag
(ICERD, Internationella konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering).
I brevet tar man bland annat upp Muhammedkarikatyrerna och minaretkampanjen
och skriver ”Dessa är bara några av de tydliga exemplen på diskriminering av
inte bara muslimer som individer, utan av islam som religion och av dess
vördade personligheter och heliga symboler. Följaktligen är antagandet att
mänskliga rättigheter enbart skall tillämpas på individer inte trovärdigt.”
Frågorna måste bemötas juridiskt, menar man. Förlöjligande av religiösa dogmer
och symboler anses ”syfta till att förnedra och provocera religionens
efterföljare till våld”.
Peter Jacob arbetar för National Commission for Justice and Peace i Pakistan,
en människorättsorganisation som kartlägger brott mot religionsfriheten. Vad
säger hans erfarenhet om sambandet mellan skydd av religioner och skydd av
troende? ”Sådana resolutioner”, svarar han, ”har använts för att hindra
yttrandefriheten och religionsfriheten och dölja kritik av hur dåligt länder
som Egypten och Pakistan lever upp till mänskliga rättigheter. Därför är
USA:s stöd för resolutionen en sorglig nyhet.”
Organisationen har samlat underskrifter bland muslimer, kristna och hinduer
mot Pakistans hädelselagar som föreskriver dödsstraff. Enligt deras siffror
är över hälften av de drabbade muslimer. För till skillnad från vad
främlingsfientliga europeiska partier påstår är det just muslimer som är
mest utsatta för förtryck och våld i islams namn.
De som nu förföljs för att de är religiösa eller för att de inte respekterar
rätt religion tillhör dem som René Cassin ansåg vara mest sårbara för en
fragmentering av människorättsförklaringen. ”Emotionella faktorer”, menade
han, ”och särskilt känslan av rättvisa får inte lämnas i händerna på dem som
perverterar dem i hatets och förstörelsens tjänst.” Han beklagade att ledare
fortfor att hävda statens rätt framför individens och ansåg att detta hotade
att återigen leda världen mot ett tillstånd av anarki och krig.
Idag är det inte så mycket staters som kulturers rättigheter som åberopas av
dem som på olika grunder söker förtrycka människor och uppvigla till hat. I
det sammanhanget låter Obamas tal om interkulturell dialog för brobyggande
samförstånd hoppingivande. Men i handling har han åtminstone i det här
sammanhanget markerat att dialog innebär köpslående med ickedemokratiska
makthavare om världsmedborgarnas frihet att delta i samtalet och praktisera
sin tro.
Om Obama ser relativiseringen av mänskliga rättigheter som ett pris värt att
betala för fred har han valt att bortse från såväl sin medpristagares
insatser som från lång och dyrköpt historisk erfarenhet. Att mot alla odds
kämpa för de mänskliga rättigheternas universalitet har visat sig vara ett
nödvändigt villkor för att uppnå försvarbar demokrati och värdig fred.
ANNA EKSTRÖM