Minnet av Förintelsens offer hedrades i onsdags runt om i Sverige, på dagen 65
år efter att koncentrationslägret Auschwitz befriades. Tyvärr var
Förintelsen inte slutpunkten för människans grymhet, för efter Förintelsen
har fler folkmord och mänskliga katastrofer inträffat. Minnesstunderna blir
därför återigen en påminnelse om människors kapacitet till fruktansvärda och
destruktiva handlingar – samma människor som också kan skapa så mycket
skönhet och glädje.
2009 anmäldes 79 antisemitiska hatbrott i Malmö – en fördubbling från 2008.
Det har gått så långt att judar väljer att flytta från Malmö för att de
känner sig otrygga. Så länge människor hotas, skadas eller mördas på grund
av sin etniska, politiska, sexuella eller religiösa tillhörighet har vi inte
gjort tillräckligt. Medkänslan med och respekten för andra måste ständigt
återerövras. För detta har alla ett ansvar.
Samma dag som Förintelsens minnesdag ägde rum gjorde Malmös
kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu ett antal uppseendeväckande
uttalanden i Skånska Dagbladet. Attentaten mot den judiska befolkningen
anser han vara en polisiär fråga, möjligen kan kommunen öka upplysningen om
värdegrunder i skolan. Samtidigt gjorde han ett kraftfullt ställningstagande
när det gäller konflikten i Gaza, som han kallar en varböld, och uttryckte
förståelse för att denna har spillt över på Malmö.
Konflikten i Mellanöstern är komplicerad och infekterad, vilket gör Reepalus
uttalanden problematiska. Han riskerar att bidra till hårdare blockeringar
och ökade konflikter i det svenska samhället.
Sveriges ställningstagande när det gäller konflikten i Mellanöstern är
tydligt. Vi skall bidra med att öppna dörrar, inte stänga dem. Det innebär
att vi skall ha en öppen dialog och nära relationer med båda sidor i
konflikten. Stödja den valda palestinska myndigheten, men också värna
Israels rätt till en egen stat.
Målet måste vara att öppna Gaza och att åstadkomma en fredlig tvåstatslösning.
Då måste ockupationen upphöra, terrorismen stoppas, en bärkraftig palestinsk
stat skapas och Israels rätt att leva inom säkra och erkända gränser
respekteras. Men för varje bomb som faller över Palestina och för varje
raket som avfyras mot Israel ligger denna tvåstatslösning allt längre bort.
Genom att bara ta ställning för en sida riskerar man att legitimera den sidans
våld för att den andra sidans är så avskyvärt. Då har man gjort sig till en
del av våldets ideologi. Detta trots att vi vet att den enda vägen ur
konflikten heter försoning. Det är mot denna bakgrund man skall se Ilmar
Reepalus uttalanden. Det är dock inte första gången Reepalu arbetar för ett
ensidigt skuldbeläggande av Israel.
Senast gällde det den omdiskuterade Davis Cup-matchen mellan Sverige och
Israel i mars förra året. Idrottens betydelse som mötesplats och grund för
dialog kan inte nog betonas. I den idrottspolitiska proposition som
regeringen presenterade, bara ett par veckor före matchen, fastslogs att
idrotten skall främja integration, jämställdhet och god etik.
Ändå menade Reepalu i Sydsvenskan den 20 februari 2009 att man inte skulle
spela någon match mot Israel överhuvudtaget. Det var en match mot staten
Israel och en provokation mot alla de Malmöbor som har släktingar i Gaza,
ansåg han. De terrorattacker som utförts från den palestinska sidan, eller
den olust Malmös judiska befolkning kunde känna över hans uttalanden, tog
han ingen notis om. Det som kunde ha utgjort grunden för dialog blev en
match inför tomma läktare.
Den sionism som utgår från rätten till en judisk stat ställer Reepalu nu mot
den antisemitism som utgår från hatet mot det judiska folket. Det är
skamligt. Till Skånska Dagbladet säger Ilmar Reepalu att den judiska
församlingen borde agera mot staten Israels kränkningar av civilbefolkningen
i Gaza. Judiska individer och församlingar har ett ansvar för hur omvärlden
uppfattar dem, menar han.
Enligt judiska församlingen finns det i upptagningsområdet Malmö cirka 3000
judar. Det är anmärkningsvärt att en kommunstyrelseordförande kollektivt
skuldbelägger en hel grupp på detta sätt. Det är lika orimligt som att
Malmös muslimer skulle bära ett kollektivt ansvar för de terrorattacker och
raketangrepp som utförts från den palestinska sidan.
Ilmar Reepalu försvarar sin ståndpunkt med att han inte uttalat sig som
kommunpolitiker utan som privatperson. Så fungerar det givetvis inte, och
det vet Reepalu.
Förtroendevald är man dygnet runt – det är inte en hatt man kan ta på och av
som det passar. Vi bär alla ett ansvar för vad vi säger och hur vi agerar,
oavsett vilken roll vi gör det i. En åsikt blir heller inte mer eller mindre
acceptabel beroende på vilket sammanhang den uttalas i.
Malmös motto är mångfald, möten, möjligheter. Det är en god devis som borde
gälla för hela Sverige. Men då måste man också ta ansvar för den i praktiken
och se till att den omfattar alla. Det är ett ansvar som vi är beredda att
ta, det borde även Ilmar Reepalu vara.
LENA ADELSOHN LILJEROTH
OLOF LAVESSON