För något år sedan var jag i Lund och såg en revy. Den var gjord av
Hipphipp-gänget och hade med historia att göra.
Det blev en trevlig kväll och jag drog på munnen flera gånger. Revyn var av
den dynamiska typ som drog in publiken på ett lätt förlöjligande
humoristiskt sätt och handlade alltså om historia och historiska kunskaper.
Mest i form av årtal och kungligheter, men det har ju blivit både folkligt
och populärt.
När revyn var över och ensemblen tackade för applåderna meddelades det över
högtalarna att gruppen hade tilldelats Region Skånes kulturpris på 100000
kronor. Därmed var kvällen förstörd för min del.
Jag gillar revyer – också historiska sådana, även om de bara upprepar gamla
välkända sanningar som står i vilken skolbok som helst. Det kan vara god
underhållning, men det har ingenting med kultur att göra, mer än möjligen i
den mening KD-ledaren Göran Hägglund lägger i ordet.
Kultur brukar definieras som skapande verksamhet. Det är alldeles
otillräckligt. Det finns massor av skapande som inte har något med kultur
att göra.
Inom industrin skapar man varor och produkter och inom bankvärlden skapar man
lån, räntor och kriser. Det är likväl inte kultur. För att skapande skall
bli till kultur måste det också rymma reflektion och framför allt reflektion
om livets villkor och människans lott. Det är vad vår kultur grubblat över
sedan ett par tusen år, det är det arv som vi har att förvalta.
Svensk kulturpolitik diskuterar sällan frågor av denna dignitet. Den handlar
mest om organisation, om flyttning av pengar och om besparingar. Staten är
liksom alla mecenater en opålitlig donator.
Årets kulturproposition skiljer sig inte nämnvärt från sina föregångare. Den
är ett organisationsförslag som lika gärna kunde ha handlat om bidrag till
grisuppfödning eller något liknande. På en punkt rymmer den dock en nyhet.
Kulturen skall inte längre vara en statlig eller nationell angelägenhet. Den
skall numera vara regional. Kulturanslagen skall flyttas från staten till
regionerna.
Det kan tyckas betydelselöst, men mig skrämmer det. Sverige är ett mycket
litet land och dess regioner är ännu mindre. Det jag fruktar är att den
nationella kultur som nu regionaliseras kommer att bli förkrympt, kanske
inte ekonomiskt men kulturellt. Jag litar helt enkelt inte på att
regionernas makthavare har omdöme att skilja på kultur och underhållning,
när inte ens en rikspolitiker som Göran Hägglund tycks klara av det.
Den uppenbara risken är att kulturanslagen kommer att gå till trevliga revyer
som får oss att skratta och bli glada. Det är emellertid inte kulturens
uppgift. Den skall inte underhålla oss. Den skall bekymra oss, få oss att
vakna, känna oro och kanske till och med gråta över livets hårdhet och vår
lott.
Det kommer inte att vara i regionalpolitiska röstfiskares smak. Därför
skrämmer mig kulturpropositionen.
HÅKAN ARVIDSSON