I söndags var det ett år sedan Israel inledde sin markoffensiv mot Gaza.
Samtidigt är Israels blockad av Gaza inne på sitt tredje år.
Förutom att tvinga in stora delar av Gazas befolkning i humanitär misär,
sätter blockaden och bristen på ansvarsutkrävande efter kriget våra
gemensamma regelverk till skydd för civila på spel. Situationen i Gaza
utmanar folkrätten eftersom den är resultatet av noga övervägda och
genomförda politiska beslut. Hur vi hanterar blockaden av Gaza och det krig
som utspelade sig för ett år sedan kommer därför att få stor betydelse för
vår framtida syn på folkrätten och skyddet av civila.
I den nyligen publicerade rapporten Failing Gaza redogör Svenska kyrkan
tillsammans med femton ledande europeiska bistånds- och
människorättsorganisationer för läget i Gaza ett år efter Israels
militäroffensiv. Det är en bedrövlig bild som växer fram. Åtta av tio
Gazabor är idag beroende av någon form av bistånd för att klara vardagen.
Över 40 procent av arbetskraften är arbetslös, och fler familjer i Gaza
lever under FN:s fattigdomsgräns än i ett land som Rwanda.
Under de tre veckor som striderna pågick förra vintern förvandlades
bostadshus, industrier, skolor, hälsoinrättningar och allmän infrastruktur i
Gaza till mer än
600 000 ton rasmassor. Men trots att det internationella samfundet vid en stor
givarkonferens åtog sig att stå för en stor del av notan – och trots att
mängder av nödvändigt material som cement, fönsterglas och stål finns redo
att fraktas in i Gaza – har ingen återuppbyggnad värd namnet kunnat
påbörjas. Israels blockad mot Gaza förhindrar allt, förutom grundläggande
förnödenheter och vissa mediciner, från att komma den traumatiserade och
utfattiga befolkningen till godo.
Bakgrunden till blockaden var en mångårig raketbeskjutning mot israeliska
samhällen och de palestinska val som fört Hamas till makten. Gaza
förklarades vara fientligt område.
Israels rätt – och skyldighet – att skydda sina civila är oomtvistad.
Raketbeskjutningen mot israeliska samhällen utgjorde och utgör ett brott mot
internationell humanitär rätt inom folkrätten. Det sätt på vilket Israel
agerar för att skydda sin civilbefolkning måste dock alltid vara i enlighet
med samma rättssystem. Inget brott begånget av den ena parten kan legitimera
brott från den andra parten. Det är en grundläggande juridisk princip, även
i folkrätten.
Blockaden av Gaza är ett sådant folkrättsbrott. Fjärde Genèvekonventionens
artikel 33 förbjuder uttryckligen kollektiv bestraffning av civila till
följd av brott begångna av ett fåtal. Därför bör blockaden också betecknas
som ett folkrättsbrott snarare än som ett godtagbart svar på ett
säkerhetspolitiskt problem.
Annars framträder en farlig bild som förminskar folkrätten till ett politiskt
vapen, böjbart för att passa den hand som håller det. Vår vilja att bekräfta
en existerande problembild får inte lura oss att acceptera vilken lösning
som helst på problemet. Då faller hela folkrättens fundament.
Det är handlingar och ansvaret för dessa som måste prövas, inte syften och
problembilder.
Samma viktiga princip aktualiseras av händelserna under själva
militäroffensiven. Den internationella humanitära rätten inom folkrätten
kräver att varje stridande part hela tiden väger den militära nödvändigheten
av en stridshandling mot de skador som kan antas drabba civila. Den reglerar
hur de stridande får agera i olika situationer.
Det finns övertygande bevis för att såväl Hamas som israelisk militär bröt mot
dessa krigets lagar. Det är dessa beslut som de stridande parterna kan och
bör hållas ansvariga för i rättssäkra processer. Detta borde debatten efter
FN:s så kallade Goldstonerapport om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna
och krigsförbrytelser på båda sidor handla om.
Från israeliskt håll hörs nu allt oftare röster som vill omdefiniera
folkrätten för att passa de behov som man anser sig ha i kampen mot Hamas
och andra beväpnade palestinska grupper.
En sådan uppluckring och relativisering av folkrättens principer är inte ett
avlägset hot. Vi ser det hända nu som en följd av det internationella
samfundets oförmåga att insistera på efterlevnad av folkrätten i samband med
blockaden mot Gaza och att utkräva ansvar för de olika parternas eventuella
krigsbrott under militäroffensiven förra vintern.
En sådan utveckling kommer i framtiden att gynna dem som hävdar den starkes
rätt mot alla svagare parter. Priset skulle som vanligt bäras av
civilbefolkningen i krigszoner världen över.
Henrik Fröjmark