Ingmar Karlsson hävdar i en debattartikel i Sydsvenskan (24.4) att riksdagens
beslut att erkänna att det osmanska riket år 1915 begick folkmord på
pontiska greker innebär att den nationella katastrof som drabbade armenierna
relativiseras.
Indirekt medger han därmed att folkmord begicks på övriga grupper som ingick i
riksdagens beslut, vilket välkomnas i och för sig med tanke på att han är
emot att även de folkmorden (nationella katastrofer som han kallar dem)
skall erkännas av Sverige.
Som före detta ambassadör i Turkiet och rådgivare till svenska
utrikesdepartementet har hans uppfattning i denna fråga fått stor betydelse
och hans reaktion på vårt beslut är därför inget att förvånas över.
Det är dock märkligt att Ingmar Karlsson menar att riksdagsledamöter inte
skall ta ställning till de motioner som väcks och då fatta beslut utifrån
den forskning som finns. Det vore ungefär detsamma som att säga att vi skall
inskränka riksdagsledamöternas möjlighet att väcka förslag av olika slag och
därmed reducera ledamöterna till en lätthanterlig transportsträcka för att
genomföra regeringens förslag.
Som förslagsställare är det naturligtvis så att dåligt underbyggda motioner är
svåra att få gehör för. Folkmordsmotionen var inte dåligt underbyggd utan
utgick från den forskning som finns i ämnet.
Inget parti i utskottet ifrågasätter heller att ett folkmord faktiskt begicks.
Ingmar Karlsson är naturligtvis inte den enda som skrivit om Turkiet under
årens lopp och heller inte den enda källa vi riksdagsledamöter behöver
förlita oss till. Vi har ingen skyldighet att följa utrikesdepartementets
rådgivares rekommendationer.
Folkmordskonventionens ordalydelse är tydlig och den handlar inte om antal
personer som mördats eller fördrivits. Den handlar om uppsåtet. Att det var
färre pontiska greker än armenier som dödades eller fördrevs har därmed
ingen betydelse för bedömningen om det var ett folkmord eller ej.
Konventionen kom till långt efter de händelser vi här diskuterar. Det innebär
dock inte att vi är förhindrade att konstatera att om de inträffat i dag
skulle de räknats som folkmord. Det har riksdagen gjort. Att rösta mot
förslaget är snarare det som brukar kallas det sista steget i ett folkmord,
det vill säga förnekelse.
Ingmar Karlsson får, med hjälp av lösryckta citat ur en intervju, det att
framstå som om vi riksdagsledamöter låtit oss luras av intressegrupper. Så
är inte fallet. Vi har tagit del av forskningen och haft kontakt med
efterlevande (och överlevande). Våra källor har inte varit felaktiga men om
de hade varit det skulle vi fått ompröva beslutet precis som i vilken annan
fråga som helst.
I denna fråga finns det i dag ingenting som tyder på att vi tagit ett
felaktigt beslut. Tvärtom har beslutet varit en del av en process som
innebär att diskussionen tagit fart inte bara bland de intellektuella i
Turkiet utan i bredare kretsar. Inget land vinner på att inte diskutera de
gamla lik man har i lasten.
Det moderna Turkiet har inte gjort sig skyldigt till folkmord. Det moderna
Turkiet förlorar ingenting på att erkänna det som hänt i syfte att nå
försoning med sina grannar.
BODIL CEBALLOS