Kontentan av Tore Perssons artikel under Aktuella frågor (3.8) är att staten
Israel är ett historiskt misstag som EU får leva med och har ansvar för att
hantera – en inte helt ovanlig bild av Israel som europeisk koloni.
Under 1900-talets första hälft sökte sig ett större antal judar till Palestina
än under föregående sekel, detta trots motstånd från bland andra
Storbritannien. I området levde olika grupper, bland dem druser och
beduiner, och sedan slutet av 1800-talet var den judiska befolkningen i
majoritet i Jerusalem. Överlevnad var ett starkt personligt migrationsmotiv
och i tiden låg en medborgarrättshävdande och nationsbildande rörelse som
inbegrep flera minoriteter.
Ändå ifrågasätts bland alla tidigare och senare statsbildningar, exempelvis
vår egen och dem på Balkan, enbart den israeliska. Det är som om världen
glömt sin historia. Finns det någon ursprunglig nation med naturliga
gränser? Kan något land ståta med ett fredligt förflutet? Hur utvidgades det
osmanska riket som föregick FN-mandatet Palestina? På vilken sida stod de
under andra världskriget? Hjälpte inte stormuftin av Jerusalem Hitler med
Förintelsen?
En följd av – och medorsak till – Israels särställning är oproportionerligt
hård granskning i FN, i medier och av ickestatliga organisationer. Över 80
procent av FN:s människorättsråds landresolutioner är riktade mot Israel.
Situationen i Sri Lanka är jämförbar, men trots att den singalesiska regimen
skoningslöst slagit ner tamilerna har den inte bemötts av ett
tillnärmelsevis lika kraftigt fördömande som den israeliska.
Israel är beroende av stöd för sin existens. Landet är mäktigt i förhållande
till palestinierna, men inte i förhållande till en islamisk och arabisk
omvärld där det, vid sidan av fredssträvande och egalitära krafter, finns en
utbredd antisemitism i nivå med nazismens. Palestinierna är inte bara
trängda av Israel utan även av en islamism som utnyttjar dem i kampen mot
sekulär demokrati av västlig modell, den så kallade ”världssionismen”. Av
politiska skäl nekas medborgarskap åt barn och barnbarn till de palestinier
som kring 1948 flydde från Israel – motsvarande antal judiska flyktingar
från arabvärlden blev israeler.
Dessa aktörer bedriver en offensiv opinionskampanj. Inte minst i FN framträder
en allians av regimer som ägnar sig åt syndabockspropaganda för att
kamouflera tyranni. Tillsammans med de islamiska ländernas organisation,
OIC, försöker bland andra Kuba och Kina dela upp jordens länder i starka som
bär skuld och ansvar, det vill säga väst, och stackare som inte behöver
ställas till svars för sina handlingar, det vill säga resten. På denna
svartvita karta projiceras Israel som västs illegala bosättning.
Visst kan var och en av oss som utgör västopinionen välja att anta det
synsättet. Vi har makt att erkänna eller inte erkänna den judiska staten och
vi har ansvar för följderna av vårt val. Här finns ingen mittenposition: att
ge Israel undantagsstatus som världens fattighjon, den enda nation som inte
förtjänat sitt husrum och därför kan dömas efter en unikt sträng måttstock,
är ingenting annat än ett fegt och ohederligt uttryck för fientlighet.
ANNA EKSTRÖM