Som en av dem Mats Lundahl förmodligen inkluderar i ”USA-hatets vänner” ser
jag mig föranledd att replikera på hans debattartikel (Aktuella frågor 5.2)
Det finns, säger Lundahl, en lång och dålig tradition att skylla alla Haitis
problem på yttervärlden. Först har vi Frankrike som under 1600- och
1700-talet skapade en slavkoloni som, vilket bör tillläggas, var Frankrikes
allra rikaste besittning och stod för en femtedel av moderlandets intäkter
när Bastiljen föll 1789.
Sedan, hävdar vissa ”USA-ätare” med sina felslipade och missfärgade glasögon,
är det USA som hindrat den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Men skall bara USA anklagas? På 1800-talet, påminner oss Lundahl, skapades en
plundrarstat i Haiti. Hur den fungerade och hur Haitis maktelit utnyttjade
den bräckliga statsmakten för eget gagn har Lundahl förtjänstfullt beskrivit
i flera böcker om den haitiska kleptokratin, ett användbart begrepp Lundahl
om inte själv myntat så i varje fall introducerat.
Enligt Lundahl kan man inte vänta sig att haitierna själva skall kunna bryta
med sin dystra historia.
Dock har försök gjorts. Efter den förfärliga familjen Duvalier – som, vilket
Lundahl påminner om, under kalla kriget fick USA:s stöd i stabilitetens
namn, eftersom alternativet, den kubanska revolutionen nästgårds, ansågs
värre – skedde på Haiti ett demokratiskt genombrott. Om det är Lundahl
förvånansvärt tystlåten.
Det är riktigt att Jean-Bertrand Aristide – vald till president av en
folkmajoritet, kort därefter avsatt av Haitis militär – med USA:s hjälp
återinsattes 1994.
Vad Lundahl däremot inte meddelar är att Aristide avsattes en gång till, 2004,
när han åter valts till president och fortfarande sågs som ett orosmoment,
en besvärlig populist som motsatte sig USA:s och Internationella
valutafondens krav på demontering av det lilla som fanns kvar av Haitis
statsapparat. 2004 fördes Aristide i ett amerikanskt militärplan ut ur
Haiti, dumpades i Frankrikes gamla koloni Centralafrikanska republiken och
fick till sist asyl i Sydafrika.
Det gäller, skriver Mats Lundahl, att få fram nya haitiska ledare som inte
fokuserar på snäva egenintressen utan har förståelse för hur fattiga haitier
har det. Det behövs hjälp och stöd – och tyvärr också övervakning.
Har någon kontaktat Aristide i hans sydafrikanska exil? Jag vet att mitt
förslag kommer att bemötas med fnysningar. Den två gånger avsatte
presidenten klumpas ofta ihop med andra läskiga haitiska ledare.
Men Aristide är inte ännu en i den långa raden haitiska kleptokrater.
Bakom Aristide fanns en stormflod – det är vad Lavalas, hans rörelses namn,
betyder på Haitis nationalspråk créole – av folkligt engagemang. Kanske
kunde Barack Obama, som valdes till president tack vare en liknande
stormflod i USA för drygt ett år sedan, förmås att känna lite empati?
Eller gäller det återigen att garantera stabiliteten i det amerikanska
närområdet?
BJÖRN KUMM