Förra våren stod pakistanska talibaner från Swatdalen bara tio mil från
kärnvapnen i Islamabad.
Den som tror att den fredsfrämjande insatsen i Afghanistan bara rör regional
säkerhet misstar sig gruvligt. I vår globaliserade tid är spridningsriskerna
obegränsade.
Därför är reträtt från Afghanistan inget alternativ vare sig för FN eller Nato.
Den försämrade säkerheten och svårigheterna att bygga en fungerande afghansk
stat ställer dock krav på nytänkande. I grunden handlar det om att finna
stabila politiska lösningar som kan accepteras av landets många och mäktiga
grannar.
Bristen på engagemang och ansvarstagande från Kina, Iran, Ryssland och även
Pakistan motverkar framgång. I något fall kan ett instabilt Afghanistan till
och med anses ligga i deras intresse.
I den strategi som lagts upp av den internationella styrkan Isafs befälhavare,
Stanley McChrystal, betonas förstärkta utvecklingsinsatser för att bygga upp
den sargade nationen. Uppgiften att stabilisera landet är omöjlig om
befolkningen inte ges hopp om en bättre framtid.
Internationell militär närvaro i Afghanistan är nödvändig för att trygga
biståndsinsatser. Allt måste även göras för att undvika att civila afghaner
kommer till skada.
Logiken talar för en ny strategi med ökat fokus på utveckling av civila,
sociala och politiska förhållanden. Säkerhetsansvaret kommer i högre grad
att överföras till afghansk polis och militär. Sannolikt öppnar man också
för förhandlingar mellan president Hamid Karzai och mindre hårdföra
talibaner.
När Sverige, genom den förra regeringen, tog på sig ansvaret för fyra
provinser i Afghanistan betecknades åtagandet som långsiktigt. Idag går
meningarna isär inom den rödgröna oppositionen:
Socialdemokraterna står fast. Miljöpartiet föreslog i höstas ett ansvarsfullt
återtåg, men gick senare med på förlängning till 2011. Vänsterpartiet vill
omedelbart lämna det afghanska folket åt sitt öde.
Tanken på att ansvaret för den svenska närvaron i Afghanistan kan komma att
överlämnas till en rödgrön regering hisnar. Regeringen tvingas dagligen
hantera frågor som rör svenska soldaters liv och hälsa i Afghanistan.
Särskilt skrämmande är perspektivet då det i oppositionen finns tendenser att
blanda samman två helt oberoende frågor: om Sverige överhuvudtaget skall
vara närvarande, och vilka resurser de svenska trupperna skall ha till sitt
förfogande.
När vi bestämt oss för att stanna skall Försvarsmakten ha de resurser som
krävs för att skydda både afghanerna och våra soldater. För ett drygt år
sedan underströk Miljöpartiet sin tveksamhet genom att säga ja till ett
förlängt mandat, men nej till en utökning av truppbidraget.
Sådana markeringar är farliga och oansvariga.
Under denna mandatperiod har beslut fattats om en kraftig ökning av det
svenska biståndet till Afghanistan, som redan är ett av Sveriges största
biståndsländer i Asien. Antalet svenska soldater ökar successivt. Antalet
civila rådgivare har mångdubblats.
Materielen har förbättrats, även om Sverige ännu inte förmått bidra med
helikoptrar. Deras betydelse för att rädda soldaters liv kan inte
överdrivas.
Utan helikoptrar kommer Sverige förr eller senare att tvingas hem utan att
uppdraget att bygga fred i Afghanistan är avslutat.
ALLAN WIDMAN
ledamot i riksdagens försvarsutskott (FP)