Den 11 mars beslöt riksdagen med en rösts majoritet att regeringen skall
erkänna att det osmanska riket år 1915 begick folkmord på armenier,
assyrier/syrianer och pontiska greker, och inom FN och EU verka för ett
internationellt erkännande.
Inget annat parlament har konstaterat att de pontiska grekerna vid östra
svartahavskusten blev offer för ett folkmord 1915.
När Grekland gick in i kriget 1917 levde de pontiska grekerna under rysk
ockupation. De utgjorde bara 10 procent av Anatoliens greker. Övriga 90
procent är riksdagen antingen ovetande om eller förbigår av okänd anledning.
Efter vapenstilleståndet i oktober 1918 gick Grekland till ny attack. Bakom
offensiven låg en dröm om att återupprätta det bysantinska riket i form av
ett Storgrekland som omfattade hela Mindre Asien.
Efter ett krig med stora förluster på båda sidor drevs den grekiska armén
bokstavligen ut i havet. Fredsuppgörelsen resulterade i ett
befolkningsutbyte som innebar att 1,3 miljoner greker, varav 130 000
pontiska, lämnade de områden där de bott i generationer samtidigt som 500
000 muslimer flyttades in från Grekland.
Detta var inget folkmord utan skedde i Nationernas förbunds regi och med 1922
års fredspristagare Fridtjof Nansen som förhandlare.
Som belägg för kraven att svenska regeringen skall verka för ett
internationellt erkännande av ett folkmord som aldrig ägt rum hänvisar
Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde till möten med ”de
drabbade”. När och var dessa möten ägt rum med personer, som i så fall
skulle vara långt över 100 år, nämner han inte.
Hans folkpartistiske kollega Fredrik Malm hänvisar till ”folkmordsforskarna”
utan att namnge några. Bodil Ceballo (MP) medger att hon kan ha haft
felaktiga källor och att riksdagens beslut i så fall bör rättas till.
Mona Sahlin (S) kan rimligen inte stå fast vid kravet att regeringen skall
rätta sig efter riksdagen och i EU och FN driva en fråga där stöd inte ens
kan påräknas från de mest nationalistiska grekiska politikerna. Den skada
som riksdagens trovärdighet åsamkats kan inte repareras men det enda rimliga
är att riksdagen tar avstånd från sitt beslut och förklarar det obsolet.
Det finns två ytterligare skäl för ett sådant beslut. Integrationen försvåras
på många håll i Sverige av motsättningar på grund av konflikter i
hemländerna. Det är ansvarslöst att skapa nya motsättningar genom att
manipulera historien oavsett om förklaringen är okunnighet eller
inrikespolitiska kalkyler.
Att riksdagen jämställer ett påstått folkmord med den nationella katastrof som
drabbade armenierna 1915, och som de idag ihågkommer över hela världen,
innebär att deras fruktansvärda öde relativiseras och förminskas av våra
folkvalda.
INGMAR KARLSSON