Efter tung intern kritik har Mona Sahlin backat i det besynnerliga rosornas
krig som har utbrutit kring socialdemokraternas beslut att bilda en allians
med miljöpartiet inför valet 2010. Tunga fackföreningsföreträdare kräver
istället ett samarbete där vänsterpartiet finns med och Sahlin öppnar nu
dörren. Kanske hade alliansen med miljöpartiet inte diskuterats tillräckligt
internt men risken är stor att Sahlin begår ett avgörande strategiskt
misstag när hon nu ger efter.
Kritiken förefaller bygga på ett ohistoriskt förhållningssätt till hur
socialdemokraterna kommit att få en så unikt stark position som i Sverige.
En av de viktigaste förklaringarna till den dominansen har varit partiets
förmåga att å ena sidan utforma centrala policyområden i uppgörelser med
mittenpartier, vilket splittrat borgerligheten, och å andra sidan att
markera tydligt att man inte går i regering med vänsterpartiet och dess
olika föregångare, vilket markerat stöd för marknadsekonomin.
Kritikerna skjuter in sig på tre områden som alla bygger på en oro för att den
nya alliansen blir för snarlik den nuvarande högeralliansen. De befarar att
det skall försvaga välfärdsstaten, äventyra en valvinst 2010 samt bereda
marken för ytterlighetspartier.
Kritikerna bortser från att flertalet stora reformer som byggt det moderna
Sverige har varit frukten av att socialdemokraterna gjort upp med i första
hand mittenpartier när det gäller centrala områden som de stora
familjepolitiska besluten på 1970-talet, skattereformerna på 1980-talet,
skoluppgörelser, pensionsuppgörelser, försvarsuppgörelser, EU-medlemskap och
så vidare.
Socialdemokratin kombinerar sedan länge ideologiskt försvaret av
välfärdsstaten med en stark övertygelse om att marknadsekonomin bildar det
ekonomiska underlag på vilken välfärdsstaten vilar. Denna förening av
ideologiska mål delar socialdemokraterna i stora drag med mittenpartierna.
Som min forskning visar exemplifierade socialdemokraterna även under det
retoriskt vänsterladdade 1970-talet konsekvent ord som ”planering” och
”offentlig styrning” med stöd för traditionella välfärdsstatsreformer i
samarbete med mittenpartier, stöd för marknadseffektiviserande reformer,
flyttlasspolitik till produktiva världsmarknadsföretag,
arbetskraftseffektivisering genom utbildning i kombination med
arbetsförmedling med mera. Båda huvudlinjerna ådrog sig stark vänsterkritik.
Strategiskt kan det vara en pedagogisk utmaning att göra upp med
motståndarpartier men det är alltså inget nytt. På samma vis agerade Tage
Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. I botten har legat
en vilja att prioritera välfärdsstatens fundamenta. I denna mittfåra har
svensk politik formats, vilket har varit valvinnande för socialdemokratin.
Sahlin borde allvarligt överväga konsekvenserna av att bryta denna tradition.
När partier eller block blir för likartade befarar många att dörren öppnas för
ytterlighetspartier. Faran skall inte underskattas men märk väl att det är
under de senaste årens något tydligare blockpolitik som Sverigedemokraterna
vuxit sig starkare. Här finns inga enkla samband.
Vad som framförallt måste te sig oroande för socialdemokraterna är att de
borgerliga slutit sig samman i en stabil allians. En avgörande orsak till
socialdemokratiska framgångar i Sverige och utomlands – både i
regeringsfrågan men särskilt vad gäller konkret policy – är huruvida
borgerligheten är enad eller splittrad. Visserligen släpar alliansen nu
efter i opinionsmätningar men strukturellt har de borgerliga med sin allians
skapat ett stort hot mot socialdemokraterna.
Det absolut mest effektiva sättet att bryta den dominansen är att återigen –
liksom man gjort under mer än ett halvsekel – utmana borgligheten genom
mittenuppgörelser, som en ren socialdemokrati och miljöpartiuppgörelse hade
varit. Att som Sahlin – och de senaste dygnens kritiker – istället bana
vägen för att sluta vänsterblocket riskerar istället att driva
borgerligheten ännu starkare i armarna på varandra. Mona Sahlin borde ha
lärt den historiska läxan och ha hållit emot.
JONAS HINNFORS