Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

"Röda rosen vann"

"Röda rosen vann"

Aktuella frågor. I det besynnerliga rosornas krig som har utbrutit kring socialdemokraternas beslut att bilda en allians med miljöpartiet inför valet 2010 tvingades partiledaren Mona Sahlin (s) att backa och åter glänta på dörren för vänsterpartiet. Hon borde ha lärt den historiska läxan och hållit emot, skriver Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Efter tung intern kritik har Mona Sahlin backat i det besynnerliga rosornas krig som har utbrutit kring socialdemokraternas beslut att bilda en allians med miljöpartiet inför valet 2010. Tunga fackföreningsföreträdare kräver istället ett samarbete där vänsterpartiet finns med och Sahlin öppnar nu dörren. Kanske hade alliansen med miljöpartiet inte diskuterats tillräckligt internt men risken är stor att Sahlin begår ett avgörande strategiskt misstag när hon nu ger efter.

Kritiken förefaller bygga på ett ohistoriskt förhållningssätt till hur socialdemokraterna kommit att få en så unikt stark position som i Sverige. En av de viktigaste förklaringarna till den dominansen har varit partiets förmåga att å ena sidan utforma centrala policyområden i uppgörelser med mittenpartier, vilket splittrat borgerligheten, och å andra sidan att markera tydligt att man inte går i regering med vänsterpartiet och dess olika föregångare, vilket markerat stöd för marknadsekonomin.

Kritikerna skjuter in sig på tre områden som alla bygger på en oro för att den nya alliansen blir för snarlik den nuvarande högeralliansen. De befarar att det skall försvaga välfärdsstaten, äventyra en valvinst 2010 samt bereda marken för ytterlighetspartier.

Kritikerna bortser från att flertalet stora reformer som byggt det moderna Sverige har varit frukten av att socialdemokraterna gjort upp med i första hand mittenpartier när det gäller centrala områden som de stora familjepolitiska besluten på 1970-talet, skattereformerna på 1980-talet, skoluppgörelser, pensionsuppgörelser, försvarsuppgörelser, EU-medlemskap och så vidare.

Socialdemokratin kombinerar sedan länge ideologiskt försvaret av välfärdsstaten med en stark övertygelse om att marknadsekonomin bildar det ekonomiska underlag på vilken välfärdsstaten vilar. Denna förening av ideologiska mål delar socialdemokraterna i stora drag med mittenpartierna. Som min forskning visar exemplifierade socialdemokraterna även under det retoriskt vänsterladdade 1970-talet konsekvent ord som ”planering” och ”offentlig styrning” med stöd för traditionella välfärdsstatsreformer i samarbete med mittenpartier, stöd för marknadseffektiviserande reformer, flyttlasspolitik till produktiva världsmarknadsföretag, arbetskraftseffektivisering genom utbildning i kombination med arbetsförmedling med mera. Båda huvudlinjerna ådrog sig stark vänsterkritik.

Strategiskt kan det vara en pedagogisk utmaning att göra upp med motståndarpartier men det är alltså inget nytt. På samma vis agerade Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. I botten har legat en vilja att prioritera välfärdsstatens fundamenta. I denna mittfåra har svensk politik formats, vilket har varit valvinnande för socialdemokratin. Sahlin borde allvarligt överväga konsekvenserna av att bryta denna tradition.

När partier eller block blir för likartade befarar många att dörren öppnas för ytterlighetspartier. Faran skall inte underskattas men märk väl att det är under de senaste årens något tydligare blockpolitik som Sverigedemokraterna vuxit sig starkare. Här finns inga enkla samband.

Vad som framförallt måste te sig oroande för socialdemokraterna är att de borgerliga slutit sig samman i en stabil allians. En avgörande orsak till socialdemokratiska framgångar i Sverige och utomlands – både i regeringsfrågan men särskilt vad gäller konkret policy – är huruvida borgerligheten är enad eller splittrad. Visserligen släpar alliansen nu efter i opinionsmätningar men strukturellt har de borgerliga med sin allians skapat ett stort hot mot socialdemokraterna.

Det absolut mest effektiva sättet att bryta den dominansen är att återigen – liksom man gjort under mer än ett halvsekel – utmana borgligheten genom mittenuppgörelser, som en ren socialdemokrati och miljöpartiuppgörelse hade varit. Att som Sahlin – och de senaste dygnens kritiker – istället bana vägen för att sluta vänsterblocket riskerar istället att driva borgerligheten ännu starkare i armarna på varandra. Mona Sahlin borde ha lärt den historiska läxan och ha hållit emot.

JONAS HINNFORS

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu