Vandaliseringen i stadsdelen Rosengård har pågått en tid och ännu har ingen
lyckats formulera en trovärdig lösning på problemen.
Utegångsförbud, fler poliser på platsen, dialog med muslimska församlingar och
försök att undvika ytterligare slumifiering av kvarteret Herrgården är några
förslag som presenterats. Det är möjligt att en kombination av sådana
åtgärder kan fungera dämpande på oroligheterna. I alla fall på kort sikt.
På lång sikt är situationen betydligt mer komplicerad.
En av de hittills dolda eller bortglömda sidorna av förstörelsen rör den
tilltrasslade kombinationen av kultur och manlighet. När många unga män
samlas på en och samma plats uppstår lätt en strid om manligheten. Typiska
inslag i maktkampen är att utmana på olika sätt. Uppvisande av
aggressivitet, mod, att sätta sig upp mot auktoriteter är några saker man
kan syssla med för att vinna andras beundrande eller erkännande.
Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra
myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt
mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också
ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker
de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en
undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner
inför (manlig) svaghet.
De som står bakom de utmanande handlingarna är, såvitt jag har förstått, unga
män med bakgrund i bland annat Afrika, Mellanöstern och östra Europa. De har
sålunda socialiserats i miljöer där manlighet innebär något annat än i
svenska medelklassmiljöer. Visst, flera av dem har växt upp i Rosengård som
ligger i Sverige, men det är bara ett geografiskt konstaterande. Kulturellt
är inte Rosengård en helt svensk stadsdel.
Den här typen av faktorer kan behöva vägas in i analysen.
Pojkarna befinner sig i en situation där olika aktörer konkurrerar om hur
pojkarna förväntas bli män.
Många familjer vill att de tillägnar sig patriarkala normer och blir
auktoriteter som försörjer och bestämmer över kvinnor och minderåriga.
Muslimska församlingar försöker locka in dem till sina verksamheter, som
syftar till att få dem att följa religiösa normer. Kriminella nätverk rycker
och drar i pojkarna. Till detta kommer skolan och sociala myndigheter som
vill överföra svenska värderingar om jämställdhet.
Vem går segrande ur den här moraliska konkurrensen?
Hur skall det svenska samhället agera för att vinna?
Kriminella nätverk har ett trumfkort på hand i det att de kan erbjuda en
snabbare väg till en manlighet som ger beundran, erkännande och respekt.
Sannolikt ligger de svenska normerna sämst till, eftersom de erbjuder en
mycket otydlig bild av vad en beundransvärd man är eller skall göra.
Ett område som Rosengård är en förträfflig plats för unga män som vill strida
med varandra om vem som är manligast. Risken är dock att vi bara är i
inledningsskedet av många års regelbundet återkommande kravaller. Här finns
det idag gott om unga pojkar. Vi bör dock ha i åtanke att stadsdelen är ett
mycket barnrikt område där de som idag är småpojkar kommer att växa upp till
stökiga tonåringar som även de vill sätta sig upp mot auktoriteter. Vilken
typ av manlighet har det svenska samhället att erbjuda dessa? Det är frågan
jag tror alla måste fundera över om man vill släcka bränderna i stadsdelen
en gång för alla.
Aje Carlbom