Vanligtvis brukar deklarationer om en skribents egenintressen i en fråga, så
kallade disclosure statements, komma i slutet av en text, men låt mig
istället inleda med mina.
Jag sitter i styrelsen för Yandex, ett ryskt sökmotorföretag med ungefär 60
procent av marknaden i Ryssland, att jämföra med Googles omkring 20 procent.
Jag är också investerare i och rådgivare åt AnchorFree, ett företag som
marknadsför Hotspot Shield, ett offentligt tillgängligt så kallat virtual
private network, VPN, som gör det möjligt för användare att hålla sitt
internetsurfande privat, vare sig de är oroliga för att tjuvar skall stjäla
deras bankuppgifter eller för att myndigheterna skall övervaka deras
surfande.
Vi har omkring en miljon användare i Kina varje månad (av sju miljoner
användare i hela världen).
Och jag sitter också i styrelsen för 23andMe, ett bolag där en av grundarna är
hustru till Sergej Brin, som i sin tur är en av grundarna av Google. Så jag
har en rad olika intressen när det gäller Googles senaste drag i Kina.
Till en början stödde jag Googles närvaro i Kina. Min grundläggande
uppfattning är att varje gång en användare får tillgång till information så
förstärker det en liten del i hjärnan som säger:
”Det är bra att veta saker. Det är min rätt att få information, vare sig det
handlar om tågtidtabeller, filmstjärnor eller vad de politiker som fattar
beslut som påverkar mitt liv har för sig.”
Om du kan ställa frågor om vissa saker men inte om andra kommer detta så
småningom att leda till att du börjar fundera över detta faktum i sig.
Googles och mina förhoppningar om att detta skulle kunna bidra till att
liberalisera Kina verkar dock idag en smula naiva.
Censuren i Kina är förstås inte någon stor hemlighet. Kina har omkring 30 000
personer anställda som censorer. De har namn och ansikten, och de kan
förhandla med förläggare och publicister om känsliga ämnen.
Det är mindre sannolikt att de förhandlar med bloggare, eftersom det finns så
många bloggare, men det finns rapporter om att regeringen utbildar bloggare
i hur de skall publicera inlägg som är positiva till regeringens politik.
Den som har tur kan få jobb (för 50 cent per inlägg) med att sprida
regeringens budskap.
Så varför har då Google ställt till bråk och hotat med att lämna Kina?
Svaret hänger sannolikt samman med en kombination av – eller snarare en
förändrad kalkyl av – affärsintressen och värderingar. Censurfrågan har
länge stört Google (Brin, med sin ryska bakgrund, lär vara särskilt fientlig
till censur), men företaget har kunnat argumentera för att öppenhet om
censuren var bättre än att inte operera alls i Kina.
Censuren har emellertid blivit värre. Kanske var det ursprungliga argumentet
fel:
Att exponera den kinesiska censuren har inte gjort mycket för att minska den.
Många kineser stödjer också censuren:
De ser den som ett sätt att upprätthålla anständighet och ordning. De vet att
deras regim är ömtålig, och de betraktar kritik som skadlig snarare än
välgörande. De litar på regeringens sätt att hantera problemen över tiden.
Samtidigt, även om Kina utgör en potentiellt gigantisk marknad i en ständigt
undflyende framtid, har landet inte utgjort någon särskilt lönsam marknad
för Google hittills. Baidu, den inhemska kinesiska konkurrenten till Google,
gynnas på många sätt, både av stöd från regeringen och av
hemmalagsnationalismen bland användarna.
Generellt sett är Kina troligen mindre lockande för investerare nu än för ett
par år sedan, inte så mycket på grund av den kinesiska ekonomin i allmänhet
utan på grund av de begränsningar som finns för utländska företags
möjligheter att skapa långsiktiga vinster.
Denna tilltagande desillusionering var redan ett faktum då en våg av
cyberattacker mot Google (liksom andra företag) tvingade företaget att
omvärdera hela sin Kinastrategi.
Det finns utan tvekan andra sätt som Google skulle ha kunnat hantera frågan på
– exempelvis genom att kapitulera inför den kinesiska regeringens olika
krav.
Men det skulle inte ha stått i överensstämmelse med de värden som Google
offentligt bekänner sig till – och det skulle sannolikt även ha varit dåligt
rent affärsmässigt.
När du går in i en sådan här situation – vare sig det handlar om att ta plats
i en styrelse eller gå in på en marknad – finns alltid en option att dra sig
ur. Om du inte kan det har du heller ingen styrkeposition i en förhandling.
Men om optionen finns måste du också vara beredd att använda den.
Det är vad Google har gjort i Kina – och draget går inte att ta tillbaka.
Företaget kan inte gå tillbaks till den gamla situationen. Det är heller
knappast troligt att Kina kommer att backa och säga:
”Det var inte vi som hackade er ... och vi lovar att inte göra det igen.”
Medan Google troligen inte kommer att kunna komma tillbaka till Kina inom
överskådlig framtid har företaget förbättrat sin förhandlingsposition i
möjliga framtida konflikter. (Och vunnit stöd från USA:s regering.)
Så vad kan då Google göra nu?
Mina vänner på AnchorFree vill att Google skall stödja Hotspot Shield i någon
form, även om Googles utträde från Kina förmodligen är stöd nog. Hotspot
Shield är en av de bästa metoderna att ”klättra över muren” för att kunna
kika ut utanför det slutna kinesiska internet, och använda sådana verktyg
som Twitter, Facebook och, naturligtvis, Google.com (i motsats till
Google.cn).
Liksom tidigare Google opererar AnchorFree effektivast genom att vara diskret,
utan högljutt stöd från Google eller andra utländska intressen. Dess
webbsajt blockeras ofta i länder som Kina (och flera länder i Mellanöstern),
men det finns andra sätt att få tag på programvaran. Google kan också
blockeras, men det finns sätt att komma åt det för den som verkligen vill.
Nästa steg är upp till de kinesiska användarna själva.
När det kommer till kritan vet Kina att landet inte kan göra internet
lufttätt. Så någon i den kinesiska regeringen ångrar sig säkert idag.
Det är frestande att försöka förutsäga hur detta skall sluta. Men jag tror
inte att det slutar. För Kina liksom för Google gäller att beslut måste
fattas även om inte alla instämmer i dem. Det finns en konflikt mellan
affärsintressen och moraliska värderingar.
Dragkampen kommer att fortsätta under överskådlig framtid. Men i detta lilla
slag i det långa kriget har öppenheten vunnit en seger.
ESTHER DYSON
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn