Miljöminister Andreas Carlgren (C) meddelar i ett pressmeddelande att
regeringskansliet deltar i årets Earth Hour den 27 mars.
I ett brev uppmanar han också alla Sveriges landsting, kommuner och berörda
myndigheter att ställa sig bakom den av Världsnaturfonden anordnade
manifestationen som går ut på att under en timme denna dag släcka alla
lampor.
På så vis kan vi, enligt miljöministern, genom analys och reflektion visa vår
solidaritet med klimatet och med de fattigaste länderna som många svek vid
klimatmötet i Köpenhamn i december 2009.
På vilket vis är då detta en manifestation för världens fattiga och vari
består detta svek?
Miljöministern tycks mena att det bästa sättet att utrota fattigdomen och
skapa hållbara samhällen är att uppnå tvågradersmålet, det vill säga att se
till att jordens medeltemperatur inte stiger med mer än två grader. Att
detta mål skall överordnas alla andra är det gängse förhållningssättet i
klimatdebatten, och numera tydligen också i utvecklings- och
biståndspolitiken.
Genom skickliga politiska spindoctors har det blivit själva sinnebilden för
global solidaritet. Den av regeringen inrättade Klimatkommissionen beskriver
i sin rapport ”Closing the Gap” riktlinjer för den i framtiden gällande
utvecklingspolitiken. Denna utger sig för att vara ett uttryck för behovet
att tänka nytt, men vid en närmare granskning handlar det om välkända
påståenden om att befolkningstillväxten och den hittillsvarande ekonomiska
tillväxten utgör dagens stora utvecklingshot.
Tankarna går till den så kallade Romklubben som för snart 40 år sedan,
felaktigt som det visade sig, slog fast att vi är för många människor på
jorden och att ekonomisk tillväxt utgör ett hot snarare än möjlighet. Det är
anmärkningsvärt att vi inte kommit längre än så. I själva verket finns en
tydlig koppling till Romklubbens agenda; ordföranden i Klimatkommissionens
expertgrupp, Anders Wijkman, är också vicepresident i Romklubben.
De med intresse för, och insikt i, utvecklingsprocessens problematik är dock
minst sagt skeptiska. För samtidigt som våra politiker försöker överträffa
varandra i att vara solidariska så ökar utvecklingsbehovet i den del av
världen som vi med Earth Hour och andra gröna manifestationer säger oss
stödja.
Den globala fattigdomsminskningen har på grund av finanskrisen stannat av. I
en del fall har fattigdomen ökat. Behovet att få igång den
strukturomvandling som varit grund för alla idag välmående ekonomier är
därför stort.
Men det är svårt att se hur jordbruksomvandlingen och den begynnande
industrialiseringen i Afrika kan gynnas av klimatåtgärder för att uppnå
tvågradersmålet.
Insatser för att minska den extrema fattigdomen kräver en helt annan
prioritering än den som idag kännetecknar svensk utvecklingspolitik.
En timme i mörker kan möjligtvis uppmärksamma det faktum att det inte är fel
med energibesparande åtgärder, men att förklä detta till en
solidaritetsaktion med jordens fattiga är både cyniskt och chockerande
okunnigt.
Istället för att slå oss för bröstet och tala om hur solidariska vi är bör vi
ägna en stund av denna mörklagda timme åt att begrunda det rimliga i att mer
än en miljard människor står utan elektricitet. De behöver inte sträcka sig
efter strömbrytaren för att delta i Earth Hour.
När svenska landsting nu uppmanas att släcka sina lampor får vi förmoda att
lamporna i operationssalarna är undantagna. Något sådant kan man inte vara
säker på i världens minst utvecklade länder.
I själva verket är avsaknad av elektricitet en viktig orsak till att över en
miljon människor årligen dör av luftföroreningar inomhus vid matlagning.
Detta drabbar främst kvinnor och barn.
Vad vi borde göra är att uppmuntra teknologispridning i jordbruket, stödja
utbyggnad av infrastrukturen – och då inte minst skynda på elektrifieringen
– öppna upp våra marknader för produkter från utvecklingsländerna, sluta upp
med att subventionera vårt europeiska jordbruk och framför allt sätta
åtgärder för fattigdomsbekämpning i första rummet.
Miljöministern avslutar sitt brev med en förhoppning om att vi gemensamt
släcker våra lampor den 27 mars. I utvecklingsfrågan kan mörkret inte bli
större.
MARTIN ANDERSSON
CHRISTER GUNNARSSON