Trots förekomsten av nyupptäckta dokument och trots upprepade förfrågningar
från forskare, historiker och juridiska experter som sysslat med Raoul
Wallenberg visar svenska UD inte någon större iver att låta forskarna få
möjlighet att gå igenom material som anses avgörande för att klarlägga
omständigheterna kring Wallenbergs försvinnande i Sovjetunionen 1945.
Även om Sveriges utrikesminister Carl Bildt förra året lovade att tala med
ryska myndigheter om utländska forskares bristande tillgång till landets
arkiv, betonade han att svenska UD inte aktivt skulle kunna lobba i Ryssland
till förmån för enskilda projekt. Denna passiva hållning gör att forskarna
måste slåss på egen hand när de förvägras tillträde och det i ett läge då de
som bäst skulle behöva aktivt stöd.
För många framstår detta som att Sverige alltjämt nöjer sig med enbart
skenbara framsteg. En slutsats som är giltig även i ljuset av den svåra
politiska situation som råder i Ryssland.
På sju år har den svenska regeringen inte tagit ett enda steg för att pressa
Ryssland till ett konstruktivt svar på de sjutton överhängande frågor som
formulerades av den svenska arbetsgruppen 2001. Inte heller har man reagerat
på den ryske historikern Nikita Petrovs upptäckt 2005 att ytterligare
upplysningar om ett nyckelvittne och en cellkamrat till Raoul Wallenberg,
Willi Rödel, existerar i ryska arkiv.
Hittills har den ryska sidan bara tillhandahållit några enstaka, kopierade
papper om Rödel, men inte själva den dossier varifrån dessa förmodligen
hämtats. Petrovs upptäckt stärker alla tidigare misstankar om att Ryssland
undanhåller viktig information som kunde kasta ljus över Raoul Wallenbergs
öde.
Dessvärre väcker Sveriges tröghet också frågor om landets egen eventuellt
avsiktliga ambivalens i en situation där det faktiskt skulle kunna gå att
åstadkomma verkliga framsteg. Mest belysande är att Sveriges utrikesminister
Carl Bildt under det senaste året vid upprepade tillfällen har signalerat
att Sverige inte längre tänker insistera på den fullständiga sanningen om
Wallenbergs öde.
Men den allvarligaste attitydförändringen i riktning mot ökad åtstramning
och sekretess har framträtt i Ryssland. I september 2007 lät den nuvarande
chefen för Rysslands federala säkerhetstjänst, FSB, Nikolaj Patrusjev,
återuppliva den gamla Sovjettidens påstående om att Wallenberg sannolikt
dött av en hjärtattack i fängelset, och han förklarade att det inte
existerar någon ytterligare information om fallet i ryska arkiv, något som i
ett slag förde tillbaka den officiella ryska positionen till ruta noll.
Om Sverige menar allvar med att vilja klarlägga Raoul Wallenbergs öde måste
man insistera på en systematisk genomgång av följande:
Centrala ryska dokument om utrikes underrättelsearbete, i synnerhet om
Michail P.G. Kutusov-Tolstoj, den främste företrädaren för utrikes
underrättelseverksamhet i Budapest 1944. Dokumenten borde kunna ge viktiga
ledtrådar till varför ryssarna internerade Raoul Wallenberg.
Personliga och utredande dossierer om Raoul Wallenbergs cellkamrater (såsom
Rödel) och om individer med beröring till hans fall, av vilka många är
oåtkomliga.
På samma sätt har ryssarna inte uppgett identiteten hos ett antal specifika
numrerade fångar som satt i Vladimirfängelset (Sovjetunionens viktigaste
isoleringsfängelse) mellan åren 1947 och 1954. Åtskilliga frågor återstår
angående registreringshandlingarna för saknade fångar liksom identiteten hos
de svenska fångar som enligt ryktet hölls fängslade i Vladimir i mitten av
1950-talet.
Konfidentiell korrespondens mellan sovjetisk underrättelsepersonal och
landets politiska ledarskap (angående speciella fångar som Raoul Wallenberg)
och centrala statistiska uppgifter från sovjetisk underrättelsetjänst, som
noggrant delade in fångarna i olika kategorier, inklusive nationalitet.
Samt ryska underrättelsehandlingar om familjen Wallenberg som kunde ge
viktig bakgrundsinformation om fallet.
Allt detta material lyder för närvarande under ryska sekretesslagar. Detta
lägger naturligtvis allvarliga hinder i vägen, men med en samlad
ansträngning är det fortfarande möjligt att övervinna dessa restriktioner.
SUSANNE BERGER