"Skalv i Skåne inget nytt"

I Skandinavien är jordbävningar normalt inte något vi räknar med som ett faromoment i vår dagliga tillvaro. Geologiskt sett ligger de skandinaviska länderna i ett relativt stabilt område. När vi ändå måste ta hänsyn till risken för skadeverkningar i förbindelse med rörelser i jordskorpan, så beror det främst på att den teknologiska utvecklingen resulterat i allt större och känsligare anläggningar. Det kan gälla kärnkraftverk, stora broar och tunnlar, gasledningar på havets botten, gasverk och så vidare.

Skåne ligger i randzonen mellan den baltiska urbergsskölden i norr och den så kallade danska sänkan i sydväst. Utmed denna randzon har under årmiljonernas lopp skett upprepade sänkningar, höjningar, tänjningar och sammanpressningar av berggrunden. Detta har, tillsammans med upprepade översvämningar av havet och vittring under perioder av land, givit upphov till den skånska mosaiken av bergarter.

Rörelserna är ett resultat av kontinentalförskjutningen, som givit landskapet dess karaktär med sänkor och berggrundsribbor utsträckta i riktning sydost-nordväst. Denna riktning är den vanligaste bland landskapets förkastningar, det vill säga de linjer utmed vilka berggrunden har rört sig. Rörelserna utmed berggrunden ackompanjerades av kraftiga jordbävningar och i vissa perioder av häftiga vulkanutbrott.

Det finns åtskilliga tecken som tyder på att förkastningslinjerna varit aktiva så sent som för cirka 15 000 år sedan då landisen avsmälte från Skåne och förmodligen även senare. Bevis för detta finner man om man studerar jordartskartor från sydvästra Skåne. Man kan på kartorna se att jordarter som bildades under landisens avsmältning har lineära gränser utmed bergrundsförkastningarnas linjer.

Danska geologer har på Laesö, mellan Jylland och svenska västkusten, funnit att strandvallar som bildats under de senaste tretusen åren hävts upp eller tippats språngvis vid elva olika tillfällen och i vissa fall åtskilliga meter. Den äldsta och kraftigaste av dessa jordbävningar medförde att hela den nordöstliga delen av ön översvämmades av havet.

Bland senare jordbävningar nära Skåne kan nämnas fem jordskalv märkbara i Köpenhamn mellan 1835 och 1911. Det kraftigaste ägde rum 1904 med styrkan 6,5 på Richterskalan och hade sitt centrum i Oslofjordens mynning. Jordskalvet orsakade skador på byggnader i Dalsland och Bohuslän. Ett kraftigt jordskalv som märktes tydligt på Själland och i Skåne ägde rum i Öresund sent i oktober 1930. Ett tjugotal mindre skakningar har registrerats av seismiska mätstationer mellan 1929 och 1978. Centra för dessa ligger längs förkastningslinjer nordväst om Jylland och kan ses som förlängningar av de sydost- nordvästliga linjerna i Skåne.

Ovanstående kännedom om geologiska förhållanden och sentida jordskalv kopplade till förkastningslinjer i Skåne och Danmark gjorde att jag 1979 och 1980 i Sydsvenskan och tillsammans med danska geologer i den danska tidningen Politiken varnade för att Barsebäcksverket byggdes precis invid en förkastningslinje.

När Öresundsbron skulle byggas och jag var ansvarig för Sveriges Geologiska Undersöknings remissvar till Öresundsbrodelegationen påpekade jag 1989 att man i sin utredning ej redovisat hur man garderat sig mot eventuella jordbävningar. Uppenbarligen gjorde man det när Bron sedan byggdes för nu skall den tåla 5,7 på Richterskalan.

Föga anade jag, för 20–30 år sedan, att jag skulle få uppleva en så kännbar jordbävning, som den, som kändes på båda sidor om Öresund igår morse. Styrkan 4,7 på Richterskalan in­ger respekt och visar med all önskvärd tydlighet vikten av noggranna geologiska och seismologiska bedömningar innan man planerar för stora byggnadskonstruktioner.

BERTIL RINGBERG