Listklättraren Dunka mig gul & blå, skriven och framförd av skånskan
Frida Muranius, sätter fokus på aktuella frågor om kvinnlig sexualitet.
Låten sjungs i jagform och beskriver en utekväll där en ung tjej raggar, tar
hem den hon får tag på, ber honom ”dunka” henne gul och blå, vaknar nästa
morgon och undrar ”Vem fan är du?”
Frispråkigheten i texten, ”Vi kan väl leka doktor du och jag; du kan va
tempen och tre hål det har jag”, har väckt uppmärksamhet. Men låten har
också diskuterats för att vissa ordval associeras med misshandel: ”Jag vill
se ut som svenska flaggan när du är klar; mörbultad, underbart.”
Oenighet om hur låten skall tolkas påminner om den debatt, kallad Sex Wars,
som rasade mellan olika feministiska läger i USA på 1970- och 80-talen:
Skall vi fokusera på risk och utsatthet när det gäller kvinnlig sexualitet,
eller frihet och njutning?
Antropologen Gayle Rubin publicerade på 1980-talet sin analys av vad hon
kallar den sexuella hierarkin: vi är ständigt sysselsatta med var vi skall
”dra gränsen”.
Sex mellan två heterosexuella inom ramen för en långvarig och monogam
relation anses god. Men många andra uttryck för sexualitet hamnar längre ner
i den sexuella hierarkin: som fetischism eller sadomasochism i botten.
Parsex ser vi som bättre än ensamsex eller gruppsex.
Vi försöker oupphörligt komma fram till vad som kan ses som acceptabelt och
vad som måste motarbetas. Muranius låt ligger i gränslandet till det
oacceptabla och provocerar: det är ingen ”bra” kvinnlig sexualitet som
skildras.
De senaste förändringarna på den sexuella arenan i Sverige, såsom de
beskrivs i forskningsöversikten Ungdomar och sexualitet från 2006, är att
unga kvinnor har fler sexuella partners och har breddat sin sexuella
repertoar jämfört med tidigare decennier. Heterosexualiteten som självklar
norm utmanas.
Alla dessa förändringar kommer till uttryck i Muranius låt, där hon är den
som raggar, ser lekfullt på sina tre hål och inte självklart ser det
motsatta könet som det enda alternativet ”¿kanske skall va med en tjej;
äsch, jag tar vad jag får.”
Muranius låt ifrågasätter det kärleksimperativ som traditionellt har varit,
och delvis fortfarande är, förknippat med kvinnlig sexualitet. Sociologen
Anthony Giddens har beskrivit den senmoderna sexualiteten som plastisk och
full av möjliga alternativ, fri från den tidigare kopplingen mellan
sexualitet och reproduktion, fri från förväntningar på livslång kärlek.
Samtidigt begränsas kvinnors sexuella agerande av sega normstrukturer: en
ung kvinna måste ständigt förhålla sig till risken att stämplas som ”hora”
om hennes sexuella beteende av omgivningen klassificeras som promiskuöst.
Muranius låt hanterar emellertid jagpersonens utlevande sexualitet utan att
be om ursäkt eller kommentera risken för stigma. Den hävdar på ett
självklart sätt möjligheten att gå ut och ragga följande kväll också.
Detta trots att det inte ens kändes särskilt lyckat när hon vaknade på
morgonen, ”Varför känns det som att jag har blivit påsatt av en elefant?”
och att det finns behov av att urskulda sig: Ӏven om jag vart full skulle
jag aldrig göra så här.”
Är en kvinna alltid per definition ett offer i sin sexuella relation till
män? Man skulle kunna hävda att låten uttrycker en anpassning till vad män
kan tänkas önska sig av kvinnor, ”Viskar i ditt öra; ’Jag har inga trosor
på’; just det som du vill höra”. Är det ett uttryck för kvinnlig passivitet
och anpassning till manlig sexualitet att vilja bli ”dunkad”? I så fall gör
sig låtens jagperson till ett objekt för manliga önskningar och får betala
med smärta och ångest dagen efter.
Å andra sidan kan man argumentera för att låten betonar en kvinnas rätt att
leva ut sin sexualitet på precis det sätt hon vill utan att be om ursäkt för
det – även om det innefattar att bli tagen hårt av en man, och även om det
inte alltid känns bra dagen efter. Det handlar i grunden om vi väljer att se
den sexuella kvinnan främst som offer eller aktör.
AJE CARLBOM
NIKLAS ERIKSSON
CHARLOTTA HOLMSTRÖM
SARA JOHNSDOTTER
LARS PLANTIN