Under sommaren har debatten om organiseringen av den offentliga sektorn i
Sverige kommit igång. Sverige skall ha en välfungerande, demokratiskt styrd
offentlig sektor. De beslut som kan fattas nära medborgarna skall beslutas
där. Mot detta står kravet på att få ihop en viss volym i verksamheten, för
att kunna satsa på kvalitet och effektivitet.
Idag är Sverige organiserat i tre nivåer: kommuner, landsting och stat. Jag
tror att vi även i framtiden behöver dessa nivåer, med direkta val, egen
beskattningsrätt och makten att bestämma hur den egna verksamheten skall
utformas. Däremot tror jag inte det är möjligt att fortsätta att ha 290
kommuner och 20 landsting och att staten fortsätter ha över 500 myndigheter.
Försöken med regioner i Skåne och Västra Götaland har fungerat bra, och fler
landsting har visioner om att få bli region med större ansvar för regional
utveckling. Även i framtiden behövs en direktvald regional nivå, med egen
beskattningsrätt.
Dagens landsting är för små för att klara sin uppgift på bästa sätt.
Det är rimligt att ha åtta till tio regioner i Sverige för att dessa skall
kunna driva ett utvecklande arbete inom sjukvården och regionala frågor.
Dessa regionala nivåer skall ansvara för regional utveckling och sjukvård
och eventuellt även för gymnasieskolan.
I debatten fokuseras det ofta på om det skall heta landsting eller regioner.
Det är en mindre viktig debatt, det viktigaste är att besluta vilka
uppgifter och hur stora de regionala nivåerna skall vara.
Med större regionala nivåer är det viktigt att ha kvar en lokal nivå, där
frågor beslutas nära medborgarna. Tyvärr är många kommuner väldigt små, med
minskande befolkningsunderlag. Varje kommun har själv det yttersta ansvaret
för den långsiktiga utvecklingen.
Kommuner med strukturella problem borde ta initiativ till att gå samman
eller samverka med sina grannar för att ge medborgarna den bästa servicen.
Medborgarna i varje kommun har valt de politiker de tror kan sköta kommunen
bäst, och ge medborgarna den bästa servicen. Kommunpolitikerna måste då
fokusera på att ge medborgarna bra service, inte försvara och upprätthålla
gränser och uppdelningar i offentlig sektor.
Jag tror inte att staten skall bestämma över sammanslagningar, utan
initiativen måste vara lokala. Hur många kommuner som behöver slå sig samman
med någon annan vill jag inte sia om.
Många kommuner och landsting vet redan idag att de kan förbättra sin
verksamhet genom att samverka med andra. Det leder till större kvantiteter,
som kan leda till högre kvalitet, bättre möjlighet att utveckla verksamheten
och gör det lättare att rekrytera personal.
Samverkan mellan kommuner och mellan landsting och regioner kommer att
behövas även efter en strukturreform. Det kommer t ex att vara omöjligt för
alla landsting eller regioner att ha kompetens att genomföra alla
operationer.
Idag har staten hundratals myndigheter, varav vissa bara har central
verksamhet medan andra har regional och lokal verksamhet. Det är viktigt att
vi ser över antalet myndigheter.
Fokus för all statlig verksamhet måste vara att den skall vara effektiv och
hålla hög kvalitet, inte att all verksamhet skall ha en egen myndighet.
Tanken med länsstyrelserna var en gång att ha en samlad statlig aktör i
länen. Länsstyrelserna är statens verktyg i regionerna. Jag är intresserad
av att återigen ena staten i vår regionala verksamhet genom en starkare
länsstyrelse.
Det är viktigt att de statliga aktörerna i regionerna jobbar tillsammans och
åt samma håll och har samma geografiska indelning. Denna samordning måste
bli betydligt bättre än idag.
Det lokala självstyret är enormt viktigt för demokratin. Medborgarna måste
även i fortsättningen ha närhet till och möjlighet att påverka politiska
beslut. Staten, kommun och landsting måste därför hela tiden arbeta med att
aktivera medborgarna i den politiska processen, och se till att många får
möjlighet att vara förtroendevalda.
SVEN-ERIK ÖSTERBERG