I januari 2009 fick Vetenskapsrådet, VR, i uppdrag av regeringen att införa en
koppling mellan medelstilldelning till universiteten och forskningens
resultat, mätt i publikationer och externa anslag. Mätningen av
publikationer, och hur dessa citeras, kallas bibliometri. Enligt förra
höstens forskningsproposition ger bibliometriska data en uppskattning av
forskningens kvalitet.
Detta är nonsens: kvantitet och kvalitet är två olika saker.
Mätningar av antal publikationer och hur ofta de citeras säger inget om deras
innehåll, nytta eller originalitet.
Det är oklart vilket vetenskapligt underlag regeringen haft för att införa
denna mycket drastiska förändring av den vetenskapliga bedömningens
traditionella metoder, att läsa och värdera. Man erkänner i propositionen
att delade meningar råder om metodernas användbarhet, men säger att man vill
använda dem ändå.
Den bibliometriska vetenskapen gör i sig inga anspråk på att kunna lösa
kvalitetsfrågor. Samhällsvetenskapliga och historiska studier av vetenskapen
ger inte stöd för antagandet att kvalitet kan mätas bibliometriskt. Det
tycks som om regeringen har valt denna metod för att den är enkel och
förment objektiv snarare än för att den är säker och beprövad.
Tveklöst kan man med hjälp av sökningar i databaser som Web of science mäta
hur många citeringar vissa publikationer har. Men frågan är vad sådana
mätningar egentligen betyder. Web of science baseras på ett stort antal, men
långtifrån alla, vetenskapliga tidskrifter. Inom vissa områden finns över 90
procent av tidskrifterna med, inom andra områden under 10 procent. Böcker
ingår överhuvudtaget inte. Urvalet av tidskrifter är därtill svårt att göra
enhetligt mellan olika vetenskapsområden. Till viss del kan problemet lösas
med hjälp av olika omräkningsnycklar.
Grundproblemet kvarstår dock: att kvantitativa data inte mäter kvalitet.
På grund av de både principiella och tekniska problem som finns med att
utvärdera och jämföra forskning på detta sätt beslutade VR:s styrelse vid
ett möte i maj 2009 att rekommendera regeringen att vänta med att införa
användningen av så kallade citeringsindex för att styra delar av
resursfördelningen till universiteten, eller att åtminstone för närvarande
inte använda sådana metoder inom humaniora och samhällsvetenskap där antalet
tidskrifter som täcks av databaserna är mycket lågt. VR:s argument lades
fram i rapporten Bibliometrisk indikator som underlag för medelsfördelning.
Regeringen valde, enligt beslut i juli 2009, att bortse från invändningarna.
Sådant är nuläget.
Vi är övertygade om att det bibliometriska systemet, när det kopplas till
anslagstilldelning, kommer att förändra vetenskapens prioriteringar, men
kanske inte på det sätt som regeringen tänkt sig. Ett problem, som redan är
fullt märkbart, är att de bibliometriska bedömningarna tvärtemot avsikten
används på individnivå. Forskare anställs eller befordras på grund av sin
förmåga att producera artiklar snarare än för att de har önskad kompetens
eller bedriver kvalificerad forskning om väsentliga problem. Dessa saker
utesluter inte varandra. Men en för stark betoning på kvantitet kan vara
förödande för både mångfald och samverkan inom forskningen, därmed också för
innovationsförmågan.
De bibliometriska metoderna tenderar dessutom att belöna forskning som redan
har stora resurser och som är följsam mot rådande trender. Bibliometrisk
styrning är därför ett recept för konservatism snarare än nytänkande och
innovation.
Den internationella matematikerunionen, IMU, riktar i en rapport från 2008
skarp kritik mot bibliometriskt grundad utvärdering, bland annat för att
metoderna i realiteten är mer subjektiva och ogenomskinliga än de
kvalitativa bedömningar de är tänkta att ersätta.
I december 2008 samlades i Stockholm ett antal internationellt framstående
forskare, däribland flera Nobelpristagare, för att under rubriken The
Scientific Mission diskutera vetenskaplig kvalitet och forskningspolitik.
Flera av dessa forskare såg en direkt motsättning mellan vetenskaplig
kreativitet och bibliometriska belöningssystem. Flera av dem gav också
exempel på forskning som efter lång tid belönats med Nobelpris, men som helt
enkelt inte hade kunnat bedrivas inom ett system som mäter vetenskaplig
framgång i antalet citeringar.
Trots att kritiken mot bibliometrisk styrning är omfattande har den svenska
regeringen beslutat att ett sådant system skall införas. Grunderna för detta
är inte redovisade i senaste forskningspropositionen, bredare expertis har
av allt att döma inte efterfrågats. Bibliometrisk styrning uppmuntrar en
fokusering på kvantitet snarare än kvalitet inom forskningen och riskerar
därmed att motverka sitt syfte.
Vi undertecknare, samtliga medlemmar i Vetenskapsakademiens nationalkommitté
för teknik- och vetenskapshistoria, vill understryka att det är rimligt att
inta ett vetenskapligt förhållningssätt även till vetenskapen och inte låta
detta vara det enda politikområde där forskningsresultat och vetenskaplig
kunskap inte används.
PETER ARONSSON, Linköpings universitet
JENNY BECKMAN, Stockholms universitet
ANDERS EKSTRÖM, KTH
LENA EWERTSSON, Göteborgs universitet
YLVA HASSELBERG, Uppsala universitet
GUSTAV HOLMBERG, Lunds universitet
KARIN JOHANNISSON, Uppsala universitet
THOMAS KAISERFELD, KTH
SOLVEIG JÜLICH, Stockholms universitet
ULF LARSSON, Nobelmuseet
SVANTE LINDQVIST, Kungliga Vetenskapsakademien
INGEMAR NILSSON, Göteborgs universitet
CHRISTER NORDLUND, Umeå universitet, Uppsala universitet
HELENE SJUNNESSON, Tekniska museet
KRISTINA SÖDERHOLM, Luleå tekniska universitet
SVEN WIDMALM, Linköpings universitet