Samtidigt som Malmös vänstermajoritet diskuterat hur man bäst förödmjukar fem
israeliska tennisspelare så har städerna Netivot och Sderot blivit beskjutna
av ytterligare raketer från Gaza. Ingen människa har kommit till skada i
denna senaste våg av terror, men den psykiska påfrestningen är enorm för de
boende i området.
Mina vänner i västra Negev berättar hur det varje morgon gör ont i magen då
familjen skiljs för skola och arbete. Tänk om någon av dem inte hinner till
skyddsrummet i tid. Tänk om taket rasar in över klassrummet eller bilen blir
träffad. Blir vi lika många vid matbordet ikväll?
Detta är vardagen för många israeler. De senaste åren har tusentals raketer
regnat över civilbefolkningen i tätbefolkade israeliska områden. Somliga
dagar kommer fler än hundra raketer. Att antalet israeliska döda inte är
högre beror enbart på de många skyddsrummen och att myndigheterna blivit
bättre på att larma när nya raketer är på väg.N är den höga ljudsignalen
ljuder över hustaken vet israelerna att de har några sekunder på sig att
hitta skydd.
Israel har satsat enorma resurser på att skydda sina medborgare. Detta har
resulterat i färre döda, vilket märkligt nog ligger landet till last när
kritiker i Sverige försöker avgöra vilken sida som har rätt i denna svåra
konflikt. Israelkritikernas matematiska etik ger att fler döda på den
palestinska sidan betyder att Hamas har rätt att terrorisera civila.
Malmös socialistiska majoritet har bestämt att fem tennisspelare från Israel
skall tvingas spela inför tomma läktare under Davis Cup. De skall få bära
skulden för att civila israeler inte längre kunde acceptera att daglig
raketbeskjutning från Gaza.
Ilmar Reepalu, själv familjefar, skulle naturligtvis aldrig acceptera att
raketer från Danmark slog sönder hans hus och hotade hans barn. Han och alla
andra malmöiter skulle kräva att den svenska regeringen stoppade den danska
terrorn om så hände. En sådan naturlig reaktion medger också folkrätten.
Men i fallet Israel tillämpar den svenska vänstern en annan logik. Då är det
den beskjutna civilbefolkningen i Israel som skall bojkottas eftersom den
kräver av sitt land att det stoppar raketbeskjutningen.
Jag kan inte låta bli att undra varför bara det judiska folket skall avkrävas
sådan passivitet och återhållsamhet när det bli utsatt för våld. Som
politiker i Malmö skäms jag för beslutet att förödmjuka de israeliska
idrottsmännen med tomma läktare.
Jag vill att beslutet upphävs och att polisen ges i uppgift att skydda
deltagare och åskådare under matchen. Muslimer och vänsteraktivister som
känner för det palestinska folket skall naturligtvis få uttrycka sin åsikt i
manifestationer och debatter, men vi måste förstå att konflikten i
Mellanöstern inte kommer att hitta sin lösning i Malmö.
Tomma läktare kommer bara att förödmjuka personer som inte förtjänar det.