Först förbjöd schweizarna minareter. Nu vill det franska parlamentet förbjuda
muslimska kvinnor att bära burka eller nikab – de heltäckande klädesplagg
som bärs i ortodoxa muslimska länder – på offentliga platser.
Hijab, huvudduken som många muslimska kvinnor bär, är redan förbjuden i
franska offentliga skolor, där bärande av religiösa symboler på ett
iögonfallande sätt är förbjudet. Burkan är dock långt ovanligare i Frankrike
– den bärs endast av omkring 1 900 av sammanlagt nästan sex miljoner
muslimer, av vilka nästan ingen kommer från traditionellt burkabärande
länder.
Anledningen till att franska parlamentariker, från kommunister till
konservativa, stödjer förbudet är en allmän konsensus om att burkan ”strider
mot republikens värden”. Som den franske presidenten Nicolas Sarkozy sade,
är burkan ”inte välkommen i Frankrike”.
Invandrare som täcker för sitt ansikte har förvägrats franskt medborgarskap på
grund av detta. Feminister, bland dem även kvinnor från muslimska länder,
har stött förbudet eftersom de anser att sedvänjan är förnedrande. En
kommunistisk parlamentsledamot, André Gerin, varnade för att terrorism och
extremism ”gömmer sig bakom slöjan”.
Det tycks bara vara socialisterna som vägrat rösta för resolutionen i
parlamentet. De gillar inte heller burkan, men tror inte att lagstiftning är
bästa sättet att bekämpa den.
Jag tror att socialisterna har rätt. Frånsett det faktum att den franska
regeringen har allvarligare frågor att hantera än ett litet antal kvinnors
klädvanor handlar frågan också om individuell frihet.
Vissa kvinnor är kanske tvingade av familjen eller grupptrycket att täcka sina
ansikten. Samma sak gäller ortodoxa judiska kvinnor som måste raka sina
huvuden och bära peruk när de gifter sig. Det är inte uppenbart varför
judisk eller vissa extrema former av kristen ortodoxi skulle vara mer
förenliga med republikanska värden, och än mindre feminism, än muslimsk
salafism. Men ändå, ingen skall vara tvingad att täcka sig.
Men bör de tvingas att inte göra det? En fransk kvinna, som helt frivilligt
valt att bära burka, protesterade:
”Frankrike skall vara ett fritt land. Nuförtiden har kvinnor rätt att ta av
sig kläderna men inte att ta på dem.”
En annan protesterande kvinna sade:
”Om de tvingar oss att ta av den tar de ifrån oss en del av oss själva. Jag
dör hellre än låter dem göra det.”
Vissa muslimer, bland dem präster, hävdar att det inte är någon muslimsk
tradition att täcka för kvinnors ansikten. Den egyptiske imamen Sheikh
Mohammed Tantawi vill förbjuda ansiktstäckande slöjor i egyptiska skolor.
Men det är inget skäl till att franska kvinnor inte skall få gå in på ett
postkontor, en bank, en skola, eller någon annan offentlig lokal, i en
burka. Att uttolka islamiska traditioner ingår inte i den franska
regeringens uppdrag.
Man skulle kunna inta ståndpunkten att regeringar skall genomdriva lagar, inte
värderingar. Men även om de flesta demokratier är mindre benägna än den
franska republiken att påtvinga sina medborgare ”nationella värden” kan
lagen inte helt frikopplas från gemensamma värderingar. Det faktum att
européer bara tillåts gifta sig med en person i taget är både en juridisk
och en kulturell norm. Även uppfattningar om sexuell, könsmässig eller
rasmässig diskriminering, uppfattningar som förändras över tid, återspeglas
i lagstiftningen.
Det är alltid en känslig balansgång mellan allmänhetens uppfattningar och
individens friheter. Vissa fördömer fortfarande homosexualitet, men få
européer vill numera förbjuda det i lag.
På det hela taget bör individuella vanor tillåtas så länge de inte skadar
någon annan, även om många människor inte gillar dem. Det är kanske
olämpligt att människor som innehar vissa offentliga uppdrag – domare,
lärare och poliser till exempel – täcker sina ansikten. Men det går att
införa klädregler för vissa specifika arbeten utan att för den skull införa
förbud som gäller alla mot ett visst sätt att klä sig.
När allt kommer omkring har vi inte domare eller lärare som bär bikini på
jobbet heller.
Det finns ännu ett praktiskt skäl till att förbud mot att bära burka är en
dålig idé. Om vi tar integrationen på allvar bör invandrare uppmuntras att
röra sig i det offentliga rummet så mycket som möjligt. Ett förbud mot burka
skulle tvinga en liten minoritet av kvinnor att stanna hemma, och därmed
göra dem ännu mer beroende av sina män för kontakter med omvärlden.
Så vad bör då göras åt sedvanor som bedöms strida mot liberala värden, om vi
inte vill förbjuda dem? Ibland är det bäst att inte göra någonting. Att få
leva med värderingar som man inte delar är priset som måste betalas för att
leva i ett pluralistiskt samhälle.
Genom att se till att alla medborgare får en bra utbildning kan vi bidra till
att minska potentiella konfliktorsaker. Det kan även en gnutta humor göra.
Humorn behöver inte vara illasinnad, som de danska karikatyrerna.
En av de kvickaste reklamkampanjerna på marknaden just nu gäller ett tyskt
underklädesmärke. Reklamfilmen visar en vacker, naken kvinna som poserar
framför spegeln och njuter av att dra på sig sexiga svarta trosor och svarta
strumpor med strumpeband – innan hon täcker sig med en svart heltäckande
slöja. Allt vi ser då hon blickar ut genom fönstret är ögonen, vackert
inramade av mascara.
Budskapet?
”Sexiness for everyone. Everywhere.”
Det är inte bara roligt och välproducerat; reklamen speglar också, enligt mina
erfarenheter från Mellanöstern, verkligheten.
Det är fullt möjligt att, som den kommunistiske ledamoten i det franska
parlamentet, tänka sig en kvinna i burka som bär på en extremistisk eller
terroristisk agenda. Detsamma kan gälla om en man i jeans eller en kvinna i
affärskostym.
Vad vi ibland glömmer bort är att den genomsnittliga personen i burka helt
enkelt är en kvinna.
IAN BURUMA
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn