"Smartare klimatlösningar behövs"

En känsla av panik sprider sig bland dem som kampanjar för drastiska begränsningar av de globala koldioxidutsläppen. Det blir alltmer uppenbart att det upphaussade mötet i Köpenhamn inte kommer att resultera i en bindande överenskommelse som märkbart kommer att påverka den globala uppvärmningen.

Efter all högstämd retorik och alla storslagna löften har politikerna börjat peka finger och skylla på varandra. Utvecklingsländer skyller på de rika länderna för att framgångarna uteblir. Många skyller på USA som inte kommer att ha något system för utsläppshandel på plats före Köpenhamn. Andra skyller på utvecklingsländer som Kina, Indien och Brasilien för att dessa är tveksamma till bindande utsläppsbegränsningar.

Vart man vänder sig är det någon som skyller på någon annan för att Köpenhamn ser ut att bli ett fiasko.

Ändå har det stått klart länge att det finns ett mer grundläggande problem: löften om omedelbara begränsningar av koldioxidutsläppen fungerar inte. För sjutton år sedan lovade industriländerna under stora fanfarer i Rio de Janeiro att till år 2000 reducera koldioxidutsläppen till samma nivå som 1990. Målet överskreds med 12 procent.

I Kyoto lovade politiska ledare att till 2010 minska koldioxidutsläppen med 5,2 procent jämfört med nivån 1990. Det målet kommer, av allt att döma, att missas ännu mer spektakulärt, med utsläpp som ligger omkring 25 procent över målet.

Planen var att samla världens ledare i Köpenhamn och förnya löftena om minskade koldioxidutsläpp och samtidigt sätta upp ännu mer ambitiösa mål. Men det är uppenbart att inte ens en spurt i sista minuten för att få fram någon form av avtal kommer att kunna hjälpa planeten. Med en sådan usel meritlista finns behov av självrannsakan och öppenhet för andra möjligheter.

En realistisk plan B innebär inte att boka tid för ett nytt möte efter Köpenhamn, som några har föreslagit. Det innebär att hitta en ny strategi.

I år har Copenhagen Consensus Center tagit initiativ till ett forskningsprojekt, genomfört av framstående klimatekonomer, för att undersöka möjliga sätt att motverka den globala uppvärmningen. Forskningen har fokuserat på hur mycket nytta för planeten vi kan uppnå genom koldioxidskatter, trädplantering, reducerade metanutsläpp, minskade utsläpp av sot, anpassning till ett varmare klimat, eller genom att fokusera på att hitta en teknologisk lösning på klimatförändringen.

Centret samlade en expertpanel bestående av fem av världens ledande ekonomer, däribland tre Nobelpristagare, för att gå igenom ny forskning på området och identifiera de bästa – och de sämsta – lösningarna.

Panelen fann att en dyr global koldioxidskatt skulle vara det sämsta alternativet. Denna slutsats baserades på ny forskning som visar att en effektiv koldioxid­skatt som syftade till att uppnå det ambitiösa målet att begränsa temperaturökningen till två grader Celsius skulle minska världens samlade bnp med förbluffande 12,9 procent fram till 2100. Kostnaden skulle vara 50 gånger så stor som de klimatskador som skulle undvikas. Och om politikerna väljer mindre effektiva och mindre välkoordinerade lösningar med utsläppshandel skulle kostnaden bli ännu högre.

Istället rekommenderade panelen att fokusera på forskning kring klimatingenjörskonst som kortsiktig lösning, och på koldioxidfri energiproduktion som långsiktig lösning.

Några av de klimatingenjörstekniker som har föreslagits – i synnerhet att skapa vita moln till havs som reflekterar solljus – skulle vara billiga, snabba och effektiva. Forskning tyder på att en investering på bara nio miljarder dollar på sådana tekniker skulle kunna bromsa upp hela det här seklets globala uppvärmning. Även om man känner viss oro inför sådana tekniker – vilket många gör – bör vi åtminstone snarast möjligt ta reda på vilka begränsningar och risker de har.

Klimatingenjörskonst kan, av allt att döma, köpa oss lite tid. Och det är tid vi behöver om vi skall kunna genomföra ett teknikskifte som tar oss bort från beroendet av fossila bränslen. Forskning visar att fossilfria energikällor – utifrån vad som finns tillgängligt idag – inte kommer att ta oss ens halvvägs mot en hållbar nivå av koldioxidutsläpp till 2050.

Om politikerna byter kurs nu i december och kommer överens om att investera betydligt mer än nu i forskning och utveckling kommer vi att ha mycket större chans att utveckla dessa tekniker till den nivå de måste uppnå. Och, eftersom de är mycket billigare och effektivare än begränsningar av koldioxidutsläppen, skulle vi ha mycket större chans att nå en bred, framgångsrik internationell överenskommelse.

Att sätta ett pris på koldioxidutsläpp kan vara en väg att finansiera forskning och utveckling, och att sända en prissignal som stimulerar användning av effektiva och prisvärda alternativa teknologier. Genom att investera runt 100 miljarder dollar årligen skulle vi i princip kunna lösa problemet med klimatförändringar under detta sekel.

Att skylla på varandra motverkar inte den globala uppvärmningen. Men den begynnande paniken kan leda till positiva resultat ifall den leder till att vi omprövar våra nuvarande strategier. Om vi vill se verklig handling måste vi fokusera på smartare lösningar som kostar mindre och gör mer nytta. Det skulle i så fall vara ett resultat som varje politiker borde vara beredd att ta ansvar för.

BJÖRN LOMBORG

Copyright: Project Syndicate

Översättning: Magnus Jiborn