Pakistans president Pervez Musharraf beslutade i helgen att införa
undantagstillstånd. Ett inte helt oväntat beslut efter ännu en terrorattack
utanför president Musharrafs välbevakade kontor.
Attacken var ett led i den terrorvåg som drabbat landet de senaste åren och
kulminerade den 19 oktober då Benazir Bhuttos triumftåg genom Karachi
avslutades med ett bombdåd mot hennes kortege. Varför tog hon en sådan risk
och vad innebär undantagstillståndet för hennes möjligheter att påverka
Pakistan i demokratisk riktning?
I politiska analyser får Pakistan ofta stå åt sidan för de tre giganter som
omger landet: Indien, Kina och Ryssland. Det som händer i Pakistan påverkar
dock i högsta grad världspolitiken. Pakistan har kärnvapen, en stark militär
och enligt uppgifter befinner sig al-Qaida i gränsområdet mellan Pakistan
och Afghanistan.
Dessutom visar terrordåd i Storbritannien att terrorister inspirerats och
fått religiös utbildning på koranskolor, så kallade madrasor, i Pakistan.
1979 fanns 576 sådana skolor medan de nu är omkring 20 000. Antalet
religiösa partier beräknas idag till 243, jämfört med 12 före 1979.
Oroad över president Musharrafs möjligheter i det utlovade valet i januari
uppmuntrade den amerikanska regeringen Bhutto att samarbeta med Musharraf
för att förhindra en islamisk valseger. Undantagstillståndet komplicerar
Washingtons planer som gärna fortsättningsvis sett general Musharraf som
regeringens överhuvud. Kontroll över kärnvapnen står på spel, liksom
Pakistans betydelse som buffertzon i kampen mot terrorismen.
Musharrafs försvagade styre gav Benazir Bhutto möjlighet att återvända och
konkurrera om makten. Även i ett land där 75 procent av befolkningen är
analfabeter och där röster ofta säljs på lokala storgodsägares befallning,
finns konkurrens om den politiska makten.
Inte minst gäller detta militären som sysselsätter 580 000 yrkessoldater,
står för cirka 40 procent av BNP och utgör ett industri- och
jordbrukskomplex värt cirka 7 miljarder euro. Priser på varor har
femdubblats sedan 1999. Arbetslöshet, korruption och laglöshet har ökat.
Musharrafs beslut att stödja USA har kritiserats och militärens lojalitet är
oklar. I jämförelse har Bhuttos PPP, Pakistan People’s Party, stort stöd på
landsbygden och har vunnit mer än 33 procent av rösterna i de senaste valen.
Medan många religiösa partier hotas inifrån av extremistiska krafter, står
de sekulära partierna alltmer enade. En oberoende press och en alltmer
självständig högsta domstol som bland annat utrett Musharrafs valbarhet till
president har spelat stor roll. Det förväntade bakslaget i domen hade
troligen större betydelse för undantagstillståndet än det förvärrade
säkerhetspolitiska läget.
Att fler än 60 av 97 domare vägrat svära eden under den nya provisoriska
konstitutionella förordningen är ett tydligt tecken på domstolarnas ovilja
att gå Musharraf till mötes.
Bhuttos återkomst till Pakistan, trots det osäkra politiska klimatet och
trots att hon är måltavla för extremistiska sunnimuslimska grupper, visar
politisk styrka. I rollen som dynastin Bhuttos arvtagare ser hon sig som
representant för det som de extremistiska krafterna fruktar mest: demokrati,
jämställdhet och teknologisk utveckling.
Med sin kortege genom Karachi ville Bhutto visa att hon inte återvänder som
en amerikansk agent utan med ett brett stöd från befolkningen.
Hennes klara ställningstagande mot undantagstillståndet och militärens
inflytande kan dock föra henne på kollisionskurs med Musharraf. Det återstår
också att se om hennes främsta motståndare, Nawas Sharif, får återvända.
Skulle detta ske kan avtalet mellan USA, Musharraf och Bhutto ytterligare
falla i bitar och än mer skaka om den redan oroliga kontinenten.
SIDSEL HANSSON
CATARINA KINNVALL