Samarbetet mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge har fått en ny
dynamik. Stoltenbergrapporten som presenterades förra året, har bidragit
till att lyfta upp Norden på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska
dagordningen och riktat uppmärksamheten mot vårt närområde. Nya politiska
utmaningar i vår del av världen ger skäl att ytterligare utveckla och
fördjupa samarbetet, inte minst inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
I Norden finns en lång tradition av samarbete i utrikespolitiska frågor. Den
nordiska värdegemenskapen, som bygger på vår historiska, språkliga och
kulturella gemenskap samt på geografisk närhet, gör det naturligt att
samverka för att möta gemensamma utmaningar i en anda av solidaritet.
Gemenskapen är fast förankrad hos de nordiska medborgarna. Likaså ser vi att
det ofta råder bred enighet i våra respektive parlament när det gäller
initiativ som rör nordiska frågor.
En viktig faktor i Norden är att vi har valt egna vägar i förhållande till EU
och Nato. Bara Danmark är medlem i båda organisationerna. Norge och Island
är medlemmar i Nato, men inte i EU. Finland och Sverige är med i EU, men
inte i Nato. Det ställer oss inför särskilda utmaningar, men det ger oss
också möjligheter att förstärka det nordiska samarbetet.
Stoltenbergrapporten uppmanar oss att ta gemensamt ansvar för Norden som
region och för vårt närområde. Säkerhetspolitiska händelser i Norden
påverkar självfallet också våra grannar. Detta är en anledning till att vi
har engagerat oss särskilt i det arktiska samarbetet liksom i
Östersjösamarbetet och i Barentssamarbetet. Stabiliteten i det nordiska
närområdet ligger i alla nordiska länders intressen.
Rapporten föreslår också att vi bör hitta nya vägar, bland annat när
det gäller gemenam övervakning av de nordiska havsområdena och det
nordiska luftrummet, liksom när det gäller Arktis och frågor som rör
efterlysning och räddningstjänst. Den riktar också blicken mot tänkbara
gemensamma insatser mot cyberattacker och en möjlig vidareutveckling av det
samarbete som redan är etablerat på det militära området.
Inledningsvis har vi satt upp en rad delmål för att identifiera inriktningen i
arbetet och för att dokumentera resultaten. Tonvikt har hittills bland annat
lagts vid utbildning vad gäller militär och civil krishantering och
samarbeten inom utrikesförvaltningarna – något som får konkreta och positiva
effekter för våra nordiska medborgare.
Våra gemensamma insatser i världens politiska centra är uppskattade och bör
stärkas och utvecklas. Vi har redan etablerat gemensam nordisk ambassad i
Berlin, där vi delar lokaler men har åtskild handläggning i nära samarbete
med varandra. Vi eftersträvar närmare samverkan mellan våra ambassader i
exempelvis Islamabad och Kabul, liksom vad gäller det konsulära arbetet.
Det europeiska samarbetet kommer att förstärkas genom införandet av den
europeiska utrikestjänsten som sjösätts i vår i enlighet med
Lissabonfördraget. Men behovet av ett nära nordiskt samarbete kvarstår
parallellt med detta.
En förutsättning för ökat samarbete mellan de nordiska länderna är att det
skapar ett mervärde. Å andra sidan får vi inte heller begränsa oss till den
nordiska gemenskapen när utmaningarna kräver annat. Ibland är det lämpligt
att involvera andra parter, till exempel de baltiska staterna, Ryssland
eller andra Östersjöstater. Det nordiska samarbetet skall ses som ett
komplement till EU och det transatlantiska samarbetet.
Vi är överens om att det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet
är viktigt och att det gör skillnad. Men för att det ska fortsätta att vara
dynamiskt och levande måste det utvecklas. Det är också ett faktum att
samarbetetet präglats av många goda intentioner men kanske mindre av konkret
handling. För att hålla det levande och dynamiskt, är det därför viktigt att
vi tar nya steg.
Ett sätt att göra detta är att upprätta närmare kontakter mellan oss och
länder i vår omedelbara närhet. Relationerna mellan de baltiska länderna -
Estland, Lettland och Litauen – och Norden behöver stärkas. Vi bör gå från
avsiktsförklaringar till konkret handling. Vi har redan idag samarbete av
mer informellt slag med de baltiska staterna i viktiga utrikespolitiska
frågor, liksom ett nordiskt-baltiskt kontor i Världsbanken och i
Internationella valutafonden. Detta ska vi självfallet fortsättningsvis
tillvarata.
I internationella organisationer, inte minst i FN är det viktigt att den
nordiska rösten görs hörd och att vi så långt det är möjligt uppträder
enigt.
Värdegemenskapen i Norden och vår tradition av samförstånd och informella
kontakter utgör utgångspunkten för våra möjligheter att gemensamt göra
avtryck i vår omvärld. En avgörande förutsättning är att det nordiska
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet fortsätter att utvecklas när vi
möter det kommande decenniets utmaningar.
Detta är vårt gemensamma mål.
LENE ESPERSEN
utrikesminister, Danmark
ALEXANDER STUBB
utrikesminister, Finland
ÖSSUR SKARPHÉÐINSSON
utrikesminister, Island
JONAS GAHR STØRE
utrikesminister, Norge
CARL BILDT
utrikesminister, Sverige