Idén om att integrera Israel i Nato har ofta förts fram som lockbete för att
förmå den judiska staten att göra de eftergifter som krävs för en
arabisk-israelisk fredsöverenskommelse. Några israeliska ledare – exempelvis
utrikesminister Avigdor Lieberman – är övertygade om att ett Natomedlemskap
skulle fungera som ett kraftfullt avskräckningsmedel mot Iran.
Men det är knappast troligt att ett fullständigt israeliskt medlemskap ter sig
genomförbart ur Natos perspektiv. Försvarsalliansen skulle inte gärna
tillämpa artikel 5 i Natofördraget på Israel, och därigenom göra sina
medlemmar skyldiga att slåss för Israel om landet attackerades av någon av
dess många potentiella fiender i en endemiskt farlig region.
Det är inte heller självklart att ett medlemskap ligger i Israels intresse,
ett land vars försvarsdoktrin alltid byggt på att lita till egen förmåga och
behålla handlingsfrihet i säkerhetsfrågor. Israels oskrivna allians med USA
är ett bekvämare alternativ.
Samarbete, eller till och med partnerskap med Nato – en interimslösning som
skulle kunna leda till medlemskap – är en annan sak. Trots en fredsprocess
som kört fast och de negativa effekter som Israels konflikt med
palestinierna har för landets internationella ställning, så har Nato och
Israel stärkt sitt samarbete allt mer under de senaste åren. Detta tjänar
båda sidors intressen.
För israelerna är samarbete med Nato en viktig legitimitetsskapande faktor i
landets ofta ansträngda relationer med västvärlden. För Nato gynnar
samarbetet dess förmåga att agera på nya scener och att svara på de ständigt
förändrade hotbilder alliansen ställs inför. Så starka är Natos intressen
att Patrick Hardouin, en hög tjänsteman på Natos Political Affairs and
Security Policy Department, uttryckligen deklarerat att ”upp- och
nedgångarna i den israelisk-palestinska konflikten inte får begränsa
samarbetet mellan Israel och Nato”.
På senare år har Nato genomgått stora förändringar både vad gäller mål och
operationsområde. Två milstolpar i utvecklingen är slutet på det kalla
kriget, som gjorde Natos försvarsstrategi mot Sovjetunionen förlegad, och 11
september 2001, terroristattackerna mot USA som ändrade både fiendebilden
och slagfältets utseende. Det förändrade också Natos operationsområde och
tvingade försvarsalliansen att byta fokus från Europa till Medelhavet,
Mellanöstern och där bortom.
Natos fokus på Medelhavet inleddes 1994 med Medelhavsdialogen, som förde
samman länder som Egypten, Israel, Jordanien, Marocko, Mauretanien, Algeriet
och Tunisien i säkerhetsdiskussioner med alliansen. Dialogen blev emellertid
inte någon uppbygglig framgång.
Istanbulinitiativet från 2004, ett samarbetsinitiativ som kom till stånd till
följd av attackerna den 11 september, har betydligt större potential
eftersom det transformerar Natos relationer med vänligt sinnade stater i
Mellanöstern från dialog till partnerskap – en nivå som är jämförbar med
Partnerskap för fred-programmet som använts för att hjälpa central- och
östeuropeiska länder mot fullt medlemskap. Inom denna ram erbjöds regionens
huvudaktörer ett multilateralt samarbete kring kampen mot terrorism och mot
spridning av massförstörelsevapen.
Initiativet ställer också i utsikt stöd till regionala försvarsreformer och
förbättrad samordningsförmåga mellan militära styrkor i regionen.
Trots detta lider både Medelhavsdialogen och Istanbulinitiativet av brist på
en multilateral samarbetskultur när det gäller säkerhetsfrågor bland de
viktigaste regionala aktörerna. Den arabisk-israeliska konflikten är ett
stort politiskt hinder, men långt ifrån det enda. Marocko, Algeriet och
Libyen är inte precis partners i något sådant regionalt samarbete, och
detsamma gäller för de flesta arabländer i Mellanöstern.
Det är därför knappast någon överraskning att, av alla stater i regionen,
Israel är det land som etablerat starkast band med Nato, detta återspeglar
den nytta som Nato tänker sig kunna dra av Israels unika militära
erfarenhet. Israel blev nyligen det första landet att ingå ett individuellt
samarbetsprogram med Nato, genom vilket det deltar i en pågående strategisk
dialog med alliansen som täcker ett brett fält av frågor, inklusive
terrorism, utbyte av underrättelsematerial, kärnvapenspridning,
materialanskaffning och logistik, samt räddningsoperationer. Israel deltar
också i Natos marina kontrollsystem i Medelhavet, och bidrar till Operation
Active Endeavour genom att tillsammans med Natostyrkor patrullera Medelhavet.
Båda sidor tycks angelägna om att utvidga omfattningen av partnerskapet, med
målsättning att uppnå en hög grad av interoperabilitet. Nyligen, för att
förekomma en möjlig framtida konfrontation med Iran, genomfördes en stor
gemensam militärövning i syfte att testa hur väl integrerat Israel är med
USA:s ballistiska missilförsvar. Amerikanska källor beskrev övningen som
”det mest kompletta missilförsvarssystem vi gjort någonstans i världen”. Det
utgjorde ett viktigt bidrag, sade de, till Natos utveckling av en planerad
missilsköld för Europa.
Möjligheterna till vidare samarbeten är många och sträcker sig från
underrättelseverksamhet och materialanskaffning till utveckling av en
uppdaterad antiterrordoktrin (inklusive cyberterrorism), ett område på
vilket Nato är en nybörjare.
David Ben-Gurions dröm om Israel som Natomedlem kommer möjligen inte att
förverkligas, men partnerskapet som hela tiden utvecklas vittnar om
försvarsalliansens övertygelse om att Israel delar de utmaningar som
västvärlden står inför, och utgör en vital partner i utvecklingen av
strategier för att möta dem.
SHLOMO BEN-AMI
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn