Årets debatt om signalspaning har varit nyttig, av helt andra skäl än hur det
går med FRA-lagen. Diskussionen har nämligen satt fingret på frågan hur
mycket statliga myndigheter skall få göra, hur långt deras maktbefogenheter
faktiskt sträcker sig. Det har blivit uppenbart att politiker ofta ställer
sig på myndigheternas sida, inte på medborgarnas. Detta trots att
politikerna är valda för att företräda just medborgarna.
Myndigheter blir också allt mer aktiva i samhällsdebatten. Man försöker
påverka opinionen och agerar ibland som om man vore politiska partier med
egna program. Detta sker i strid med grundlagen, som tydligt talar om att
statliga myndigheter skall uppträda sakligt och opartiskt.
Vårt demokratiska statsskick förutsätter dels allmänna val enligt principen
”en person, en röst”, dels en fri åsiktsbildning som inte får styras av
statsmakterna. När myndigheter ingriper i opinionsbildningen på ena sidan av
en argumentation, betyder det att man missgynnar andra ståndpunkter. Därmed
blir den fria åsiktsbildningen snedvriden på ett sätt som undergräver
demokratin.
Regeringsrådet Gustaf Petrén har konstaterat att det i dessa lägen finns en
uppenbar risk för diskriminering. De meningsriktningar som inte får något
statligt stöd kommer givetvis i ett sämre läge än den statsunderstödda
riktningen.
I en ny rapport från Medborgarrättsrörelsen uppmärksammas att myndigheter
numera också vidgat sitt inflytande över samhällsdebatten genom att ägna sig
åt ren lobbying. Ett aktuellt exempel är de aktiviteter som Skatteverket
tillgrep när man förra vintern förlorade ett skattemål i Regeringsrätten om
ränteavdrag för vissa företag. Skatteverket accepterade inte domstolens
beslut. Generaldirektören gick ut i medierna och sa att utslaget innebär att
bolagsskatten blivit ”frivillig”. Det skulle betyda att statskassan kan
förlora över 100 miljarder kronor om året.
Med ett sådant alarmistiskt budskap, som senare visade sig sakna all grund,
fick man stort genomslag i opinionsbildningen. Efterhand har Skatteverkets
uppgifter om hur mycket detta ränteavdrag betyder i skattebortfall
successivt minskat, från över 100 miljarder, till 60 miljarder och så
småningom ner till 6-7 miljarder.
Men det är de inledande och starkt uppseendeväckande uppgifterna som format
debatten under det senaste året om de ränteavdrag som Skatteverket kallar
räntesnurror. I syfte att påverka den politiska dagordningen bröt
Skatteverket mot kravet på saklighet och opartiskhet.
Utspelen i medierna var riktade till politikerna, som omedelbart intog
Skatteverkets perspektiv och ståndpunkter. Finansministern tvingades i våras
lova att undersöka hur ett så stort skattebortfall kan förhindras. På falska
premisser hade Skatteverket lyckats med sitt uppsåt.
I detta fall står Skatteverkets fiskala intresse mot andra viktiga ambitioner,
som enklare regler, mindre byråkrati och gott företagsklimat. Dessa
ståndpunkter blir diskriminerade genom Skatteverkets agerande. Myndigheten
skall helt enkelt inte ha någon mening om vilka skatter och hur höga skatter
Sverige skall ha.
Skatteverket skall driva in de skatter som riksdagen beslutat i demokratisk
ordning. Frågor om nivåer på och utformning av skatter är politiska och hör
hemma i den fria åsiktsbildningen som skall ske mellan partier, politiker,
föreningar och medborgare. Statens myndigheter får inte knuffa denna
samhällsdebatt i någon riktning.
Det är viktigt att sätta stopp för den diskriminering som sker från
myndigheternas sida inom opinionsbildningen. Ingen åsikt får premieras
framför någon annan i statlig tjänsteutövning.
Vår vaksamhet mot myndighetsmissbruk är idag otillräcklig. Lagöverträdelser
från myndighetspersoners sida borde kunna beivras genom att lagen om
tjänstefel skärps och genom att justitieombudsmannens ställning
återupprättas. På något sätt är det en paradox att ju större staten har
blivit, ju svagare har kontrollfunktionerna blivit. Det rimmar illa med en
rättsstat.
DICK ERIXON
7 november 2008