"Svensk naivitet om terrorkopplingar"

Det har i den svenska debatten under senare år funnits en tendens att ifrågasätta indikationer på att svenska medborgare varit involverade i terrorism utomlands. Denna skepsis bottnar troligen i al-Barakatfallet, då tre svenskar med somaliskt ursprung fick sina tillgångar frysta men aldrig åtalades, samt i fallet med de två egyptier som utvisades från Sverige till tortyr i Egypten.

Viss skepsis mot myndigheter är sund, men det är ett mysterium varför svenska debattörer förhållit sig så naivt gentemot många terrormisstänkta, och inte verkar ha lärt sig av sina misstag. Individer som är under uppsikt av Säpo beklagar sig i medierna över att de är förföljda utan skäl, och får ofta stå oemotsagda eftersom Säpo inte kan uttala sig av hänsyn till hemliga underrättelser och individens integritet.

2004 sade Mohammed Moumou i en intervju i DN att ”Säpo har förföljt mig i tio år”. Två år senare fördes Moumou upp på FN:s terrorlista på USA:s begäran och hösten 2008 sprängde han sig själv i luften i Irak efter en eldstrid med amerikanska trupper, och dödade samtidigt flera kvinnor och barn.

Ett par dagar senare bekräftade al-Qaida i Irak att Moumou tillhört organisationens ledarskikt.

När Yassin Ali och två andra män greps i februari 2008 och så småningom åtalades för terrorfinansiering av al-Shabaab i Somalia skrev författaren och journalisten Jan Guillou ironiskt i Aftonbladet att ”det verkar inte vara mycket till terrorister som häktades”.

Ali frikändes, men när han några månader dök upp i ledarskiktet för Hizbul-Islam, en väpnad islamistisk organisation som står al-Shabaab nära var det däremot märkbart tyst från Guillou. Efter detta har flera svenska medborgare dött i strider i Somalia.

Mot bakgrund av dessa två exempel samt en handfull fällande domar mot svenskar i utländska domstolar kan vi konstatera att det finns ett litet antal svenskar som är aktiva i terrorstämplade grupper utomlands.

Svenska medier tycks ibland ha vilseförts av dessa individer. Mot bakgrund av det som senare skedde tycks Säpos ”förföljelse” av Moumou ha handlat om högst motiverad övervakning. Utan att spekulera kring skuldfrågan kan man notera att även Mehdi Ghezali, som nyligen greps i Paki­stan, har klagat över att han ”förföljts” av Säpo och kallats till samtal på polishuset, där han inte dykt upp.

Säpo håller ibland samtal med individer i riskzonen för att informera dem om att man är medveten om deras aktiviteter och försöka övertyga dem om att avstå från våldsaktiviteter i framtiden – en sorts brottsprevention. En del av det som betecknas som ”förföljelser” kan således röra sig om en fullt rimlig arbetsmetod.

Säpo har möjlighet att använda omfattande tvångsmedel och självklart är det en del av mediernas uppgift att granska så att denna makt inte missbrukas, vilket bevisligen skett tidigare. Men en större förståelse för organisationens arbetssätt och en mer nyanserad syn på källvärdering vore ofta önskvärt.

Det är hög tid att rätta till den skeva debatten om terrorismärenden i Sverige.

Det finns en liten grupp svenskar som har direkta terrorkopplingar. Om de lagförs, i Sverige eller utomlands, i enlighet med gällande rätt är detta av godo och bör inte betraktas som rättsövergrepp. Vidare arbetar Säpo ofta förebyggande men kan inte diskutera enskilda ärenden, vilket innebär att journalister som intervjuar misstänkta individer bör utöva mer källkritik än idag.

Det ligger i Sveriges intresse att förhindra att svenska medborgare är involverade i terrordåd utomlands – juridiskt, moraliskt och säkerhetsmässigt.

Hur detta skall uppnås i enlighet med rättsstatens principer utgör ett ämne värt att debattera, snarare än felaktiga påståenden och tröttsamma konspirationsteorier.

MICHAEL JONSSON