"Svensk retorik undergräver välfärden"

Under två decennier har det växande antalet pensionärer utmålats som den skattefinansierade välfärdens Ragnarök. Nya forskningsrön visar att denna oro är missriktad.

Ett mer allvarligt hot tornar istället upp sig mot den offentliga välfärden. Detta hot förvärras av oppositionens sätt att argumentera för generösa socialförsäkringar, men också av regeringens iver att samla pengar i ladorna för den kommande ålderschocken.

Ökad beredvillighet att utnyttja socialförsäkringar och undanhålla skatter är en allmän trend i västländer. Ju högre levnadsstandarden blir, desto mindre aktuella är moraliska betänkligheter.

Under de senaste 30 åren har andelen svenskar som menar att det aldrig är rätt att ta emot offentliga medel man inte är berättigad till minskat från 82 till 55 procent, enligt World Values Survey. Likaså har attityderna mot skattefusk och svartjobb förändrats i fel riktning. Enligt en färsk undersökning från OECD tillhör Sverige de länder som har störst acceptans för svartarbete.

Denna negativa utveckling har lett till kraftigt ökade kostnader för socialförsäkringssystemet. Om man utgår från storleksordningarna i flera färska studier, till exempel av Yann Algan och Pierre Cahuc, kommer en fortsatt erodering att orsaka större kostnadsökningar för välfärdssystemen än den ökande andelen äldre. I själva verket är inte äldrechocken i sig ett hot. Äldre är oftare friska och skulle i framtiden kunna arbeta längre och med mindre frånvaro. Ett stort problem blir det bara om allt fler i stället ser socialförsäkringar som ett alternativ till arbete.

I detta ljus måste alliansregeringens åtstramning av reglerna för sjukförsäkring och a-kassa ses. En ny svensk studie från IFAU visar att sjukfrånvaro ökar kraftigt när fler i ens närhet är sjukskrivna. Mer generösa socialförsäkringar skapar en mer tillåtande inställning till att ta emot bidrag.

Tesen som utvecklats av Assar Lindbeck har bekräftats av empiriska belägg. Friedrich Heinemann visar i internationella mätningar att normer kring överutnyttjande av bidrag har försämrats i många länder och framförallt i länder med omfattande välfärdssystem.

Danmark kan exempelvis kosta på sig en mer generös a-kassa än Sverige därför att det är betydligt färre danskar än svenskar som anser det acceptabelt att ta emot bidrag som man inte är berättigad till. I Danmark upprätthålls denna norm av röster i den offentliga debatten.

Men i Sverige slår oppositionen undan benen för den generösa välfärd som man säger sig värna. Gång på gång upprepas hur orättvist det är att sjukskrivna med viss arbetsförmåga tvingas söka jobb. LO klagar högljutt på vartenda krav som Försäkringskassan ställer. Det är inte konstigt att många tar det som en indikation på att en viss social norm råder. Följden är att kostnaderna ökar och att tumskruvarna måste dras åt – oavsett regering.

Den förra socialdemokratiska regeringen trasslade in sig i en retorik om generös välfärd, men tvingades skära ner ersättningarna genom att flytta många sjukskrivna till förtidspension med enbart 64 procent ersättning.

Alliansregeringen bäddar för nya vågor av överutnyttjande. Ju mer staten sparar under goda tider, desto mindre betänkligheter kommer människor att ha att utnyttja systemen längre fram. Toleransen för bidragsförsörjning ökar när det inte verkar drabba någon fattig. Sverige sitter fast i välfärdsparadoxens grepp.

En generös välfärd kräver att medborgare ställer upp på en stram social norm. Denna undergrävs av retoriken och opinionsbildningen för ett mer generöst system, och tvingar i praktiken fram nedskärningar. Om Sverige i stället fick en retorik som upprätthöll arbetslinjens sociala normer, då skulle också välfärdssystemen kunna vara mindre re­striktiva.

STEFAN FÖLSTER

NIMA SANANDAJI