Gunnar Westberg drar i sitt inlägg på Aktuella frågor den 6 augusti slutsatsen att Nato hindrar en kärnvapenfri värld. Det sker enligt honom främst genom att Nato bygger upp ett missilförsvar i Europa, något som hetsar Ryssland till upprustning.
Men Gunnar Westberg väljer att bortse från att missilförsvaret syftar till att ge skydd mot kärnvapenangrepp från diktaturer som Nordkorea och Iran.
Nordkorea provsprängde år 2009 kärnvapen i strid mot ett antal resolutioner i FN.
Iran har enligt FN:s atomenergiorgan IAEA arbetat med att utveckla kärnvapen sedan flera år tillbaka. Missilförsvaret, som Nato efter tillstånd från varje värdland placerat i Europa, kan oskadliggöra en kärnvapenmissil från Nordkorea och Iran under dess färd mot mål i Europa eller USA.
Det är enkelt för den som står utanför försvarsalliansen att kritisera Natos agerande och kräva att Sverige inte går med i alliansen. Bättre vore att gå med och påverka inifrån.
Att enbart ropa efter global nedrustning är varken realistiskt eller konstruktivt.
Den främsta faran vid en nedrustning uppstår om en stat upplever ett militärt överläge i en konflikt. Endast när det finns en ömsesidig visshet om att ingen kan gå segrande ur en konfrontation förblir vapnen oanvända. Under kalla kriget fick detta fenomen namnet terrorbalans. Det ömtåliga jämviktsläget gör att förändringar inte kan ske över en dag, utan att det är fråga om ett långsiktigt arbete där till exempel internationella samfund som FN har insyn. Bara som medlem i Nato kan Sverige fullt ut delta i ett sådant arbete.
Utan att ingå i militära allianser är Sverige en liten stat i ett stort globalt politiskt spel.
Att kritisera Nato utan att inse att Sverige är i behov av dess militära skydd är naivt.
Det är hög tid att kritikerna kliver ner från sina höga hästar och att svenska politiker tillsammans med Nato börjar arbeta för en global säkerhet och nedrustning.
Sverige måste gå med i Nato nu.