"Sverige sviker sjuka fattiga"

Forskning om fattigdomens sjukdomar är ett av de viktigaste verktygen för att bekämpa fattigdomen, och Sverige har länge haft en framträdande position. När Sida nu väljer att kraftigt skära ner forskningsbiståndet drabbar det både svensk forskning och världens fattiga, skriver en rad framstående svenska forskare.

Sverige har en lång tradition av forskning av internationell klass om fattigdomens sjukdomar. Svensk forskning har bidragit till att antalet malariafall nu minskar i Afrika, att allt fler hivinfekterade får läkemedel, att nya effektiva program för reproduktiv hälsa implementeras i allt fler länder och det var svenska forskare som tog fram det koleravaccin som idag är det enda som WHO, World Health Organization, rekommenderar.

Nyligen aviserade Sidas chef, Anders Nordström, att anslagen till forskning skall skäras ner kraftigt. Det betyder att den viktigaste bidragsgivaren till svensk forskning om fattigdomens sjukdomar sviker vid en tidpunkt då stöd till forskning är viktigare än någonsin.

Det är också ett svek mot Sveriges och regeringens tidigare löften. I ett brev till biståndsminister Gunilla Carlsson (M) uttryckte nyligen ett åttiotal forskare, från samtliga svenska universitet där forskning om fattigdomens sjukdomar bedrivs, sin bestörtning och oro. De har ännu inte fått svar.

I Sverige har forskning och innovationer alltid ansetts vara hörnstenar för social och ekonomisk utveckling. Detsamma gäller självklart också för fattiga länder och Sveriges åtaganden i biståndsforskningen.

Forskning är inte en lyx för rika länder, utan en kostnadseffektiv, långsiktig verksamhet som fyller sociala och ekonomiska behov och ger verktyg för att undvika framtida misär. Forskning är dessutom en av de verksamheter som är svårast att korrumpera.

Dåvarande statsminister Göran Persson (S) utlovade i 2004 års regeringsförklaring en kraftfull svensk biståndssatsning, inriktad på forskning, behandling och prevention av sjukdomar som hiv/aids, mässling, TBC och malaria. Den 20 december året därpå antogs, efter ett enhälligt riksdagsbeslut som skar över såväl block- som partigränser, en strategisk handlingsplan för Sveriges bidrag till den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar.

I handlingsplanen beslöts att under perioden 2006–2008 varje år avsätta drygt en halv miljard kronor till ökade och nya insatser. Den svenska resursbasen skulle tas till vara. Det betonades att stödet till forskning i Sverige med potentiellt stor betydelse för utvecklingen i fattiga länder måste utvecklas vidare. Det är viktigt att behålla och utveckla en svensk nationell forskningskompetens inom området, bland annat med tanke på eventuella uppkommande hot mot folkhälsan.

Vi var många forskare som då gladdes över denna beslutsamma satsning, särskilt tonvikten på långsiktighet eftersom forskning tar tid att bygga upp men lätt går att riva ner. Tyvärr har inte förväntningarna infriats. Istället ser vi nu hot om kraftiga nerskärningar.

I handlingsplanen skrevs att dess genomförande skulle utvärderas regelbundet. Av det skälet skrev forskare och representanter för Världsinfektionsfonden i september 2007 till biståndsminister Gunilla Carlsson och bad om en sådan redovisning, för att få veta dels hur de utlovade extra medlen fördelats, dels hur detta stöd hade bidragit till den svenska forskningens utveckling och dels hur den svenska resursbasen utnyttjats. Inget svar har kommit!

Under våren 2009 utlyste Sida möjlighet för forskargrupper att söka femåriga anslag för forskning. En del av oss såg detta som en liten rest av tidigare utfästelser. Redan ett halvår senare ser det ut som om mycket litet, eller inget, blir kvar. Istället sker en kraftig och selektiv nerdragning av forskningsbiståndet i Sidas budget. Det så kallade uforsk-stödet skärs selektivt ner med cirka 40 procent – att jämföra med Sidas generella nerdragning om cirka 7 procent.

I en tid när andra länder och organisationer, exempelvis Bill och Melinda Gates fonder, ser forskning om fattigdomens sjukdomar som ett av de högst prioriterade målen för att bekämpa fattigdomen väljer Sidas ledning att dra ner särskilt på detta område.

Detta är till sist regeringens ansvar, och vi ställer därför återigen frågan till biståndsminister Gunilla Carlsson och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) om Sverige verkligen vill driva en sådan politik, eller om vi skall gå före med att visa på vikten av målinriktad och långsiktig forskning för att bekämpa fattigdomen i världen.

ANN-MARI SVENNERHOLM

professor, Göteborgs universitet

BRITTA WAHREN

professor, Karolinska institutet

ERIC SANDSTRÖM

professor, Karolinska institutet

GUNILLA KÄLLENIUS

professor, Karolinska institutet

JAN HOLMGREN

professor, Göteborgs universitet

OLLE STENDAHL

professor, Linköpings universitet,