Det är hårda tider för beslutsfattare. Vi lever i en era av oförutsägbarhet.
Världen tycks befinna sig i ständig förändring, utmaningarna är oerhörda.
Och i många situationer står kortsiktigt riktiga politiska beslut i konflikt
med en långsiktigt klok politisk strategi.
När det gäller ekonomin, klimatdebatten och säkerhetsfrågorna pressar nuet oss
i en riktning: stärk statens roll i ekonomin, bordlägg klimatavtalet till
ekonomiskt mer fördelaktiga tider och dra ner på det militära engagemanget i
kampen mot den globala terrorismen. Men i samtliga fall pekar den rätta
långsiktiga politiska strategin i motsatt riktning.
Hur skall detta gap mellan kortsiktigt och långsiktigt kunna överbryggas? För
att komma fram till det måste vi bestämma oss för vad vi i grunden tror på
och hur vi vill att framtiden skall se ut. I detta beslut måste vi låta
huvudet vägleda oss i hur vi skall göra det, men hjärtat måste tala om vad
det är vi verkligen tror på att göra.
Ifråga om ekonomin var det, efter banksystemets kollaps, en i det närmaste
universellt accepterad sanning att marknaden hade havererat och att staten
måste ingripa. Gamla kopior av John Kenneth Galbraiths The Great Crash of
1929 och skrifter av Keynes dammades av och lästes om. Det är sant att
marknaden havererat och att staten måste ingripa. De statsfinansiella och
penningpolitiska stimulanserna var viktiga i sig, men betydelsefulla var de
också för att de visade att statens styrka skulle användas för att förhindra
spridning och ytterligare sammanbrott.
Men om vi frågar oss vilket slags återhämtning vi kan förvänta oss och vilket
slags framtid vi vill försöka åstadkomma är det inte alls uppenbart att en
fortsatt ingripande roll för staten är av nöden. Tvärtom måste den privata
sektorn återfinna sin affärsmässighet, innovationsförmåga och styrka. Vi
måste se till att regleringar inte stryper tillgången till krediter, och
framför allt måste vi undvika protektionism.
Det är sant att den privata sektorn måste genomgå omstruktureringar och att de
stora budgetunderskott som ansamlats under krisen måste bort. Detta kommer
att medföra en drastisk reformering av staten och dess tjänster. Men i
slutänden är det företag och inte staten som kommer att driva ekonomin
framåt.
Påståendet att ”marknaden har havererat” är alltför svepande. En del av
marknaden har havererat, men även regeringar och regleringar hade del i
haveriet. Till slut kommer det att vara den privata sektorns kreativitet som
visar vägen tillbaka till välstånd. De beslut som fattas under de kommande
månaderna måste därför hjälpa den privata sektorn och inte skada den.
När det gäller energi och miljö måste vi, eftersom jordens klimat troligen är
på väg att förändras på grund av mänsklig aktivitet, styra den globala
ekonomin på en kolsnål kurs mot framtiden – detta oavsett ekonomiska
svårigheter. Det innebär dock inte att vi skall ställa orealistiska krav i
kampen för ett nytt globalt klimatavtal. Vi bör inte låta det bästa bli det
godas fiende.
Det finns en rad viktiga saker vi kan göra utifrån existerande kunskap – när
det gäller avskogning, energieffektivitet och förnybara energikällor – saker
som skulle göra stor skillnad under det kommande decenniet. Vi kommer att
behöva ett långsiktigt ramverk av incitament för att utveckla framtidens
teknologier. Men poängen är att vi inte kan dröja med handling.
De allra svåraste besluten är kanske de säkerhetspolitiska. Allmänheten är
begripligt nog beklämd över långvariga militära insatser och förluster av
människoliv i Afghanistan och Irak och känner sympati för tanken på ett
tillbakadragande. Men detta är en tidpunkt när vi, mer än något, måste
bestämma oss för vad vi verkligen tror på.
Att läget är svårt i Afghanistan just nu beror på att de styrkor vi ställs
emot gör det besvärligt. De gör det genom terrorism och brutala övergrepp
mot civilbefolkningen, och i trots mot det internationella samfundets
uttryckliga vilja.
Människor vill ha regeringar som de kan utkräva ansvar av, de vill ha lagstyre
och möjlighet att välja sitt eget öde. De som använder terror, i
Afghanistan, Pakistan, Irak, Somalia eller Jemen – listan kan göras längre –
gör det för att omintetgöra folkets vilja att leva i fred.
Ett tillbakadragande nu skulle inte göra att människor slapp vår inblandning,
det skulle istället utlämna dem åt grupper vars extremism hotar den livsstil
som vi står för och som de eftersträvar. Så hur svårt det än är bör vi komma
ihåg vad det är vi tror på och varför.
Mitt i all osäkerhet är det nu tillfälle för tydlighet, och tydligheten skall
komma ur en genomarbetad strategi som grundas på en stark uppsättning
övertygelser.
TONY BLAIR
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn