För snart tio år sedan fördes en debatt om införandet av en skatt på
finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. De som propagerade för
skatten var främst yttersta vänstern, inte minst den då aktiva
Attacrörelsen.
Nu, i finanskrisens spår, framförs kravet på nytt – denna gång i betydligt
finare salonger, ofta som ett alibi istället för andra mer verkningsfulla
åtgärder som krav på balans i offentliga budgetar.
Det är ingen tillfällighet att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown
var först ut med att föreslå en Tobinskatt. Andra följde efter; inte minst
tycks skatten populär bland dem som uppfattar finansiella marknader som
något ont eller negativt istället för en förutsättning för investeringar och
sparande, vilket de i verkligheten är.
Browns förslag avvisades direkt av både USA:s finansminister, Tim Geithner och
den av Brown utsedde chefen för Bank of England Mervyn King. Detta förvånar
inte; de inser att skatten är näst intill omöjlig att införa och dessutom
sannolikt skulle få precis motsatt effekt mot den avsedda.
Tanken är att en Tobinskatt skall dämpa svängningarna på finansmarknaderna och
förhindra spekulation. Detta bygger på föreställningen att finansiella
transaktioner för att till exempel möjliggöra handel över gränserna eller
investeringar i fattiga länder utan kapitalmarknader är något negativt. Men
skulle man bromsa transaktionerna skulle resultatet bli mindre kapital
tillgängligt för investeringar där de bäst behövs.
I själva verket skulle skatten uppmuntra spekulation, då vinstkraven i samband
med finansiella transaktioner skulle växa för att kompensera för
Tobinskatten. Ökade vinstkrav medför större risktagande och med större
risktagande följer potentiella förluster.
Dessutom finns det anledning att anta att marknaden skulle möta skatten med
helt nya finansiella instrument som skulle vara svårbegripliga och svåra att
övervaka. Insynen i transaktionerna skulle försämras.
Banker och finansmarknader är inte särskilt populära för tillfället, vilket är
helt naturligt efter kollapser och statliga ingripanden. I Sverige har
bankerna klarat sig förhållandevis bra, men skattebetalarna har ändå
tvingats ställa upp med garantier. Finansvärldens bonuskultur har också
väckt befogad ilska.
Men en Tobinskatt skulle inte förändra någonting. Det var inte
finansmarknaderna som sådana som orsakade finanskrisen; finansiella
transaktioner är nödvändiga och med få undantag – vilka ingen Tobinskatt
biter på – fullt legitima.
Handel utgör grunden för vårt välstånd, och handel involverar alltid
finansiella transaktioner. Varje affärstransaktion genererar finansiella
transaktioner. Varor och tjänster köps och säljs, exporteras och importeras
och varje gång byter pengar ägare.
De som exporterar och importerar måste också skydda sig mot
valutaförändringar, vilket ger upphov till ytterligare finansiella
transaktioner.
Flertalet transaktioner har med andra ord inte någonting med spekulation att
göra, och inte heller med bankers och finansinstituts förödande handel med
dåliga krediter.
Om en Tobinskatt infördes skulle vi alla få stå för notan. Export skulle bli
mindre lönsam och import mer kostsam. Till och med utlandssemestrar skulle
bli dyrare.
Dessutom skulle olika former av pensionssparande drabbas, då pensionsfonder
ofta investerar utomlands. Även AP-fonderna handlar med utländska aktier,
för att ge oss bästa möjliga avkastning.
För de allra fattigaste länderna skulle en Tobinskatt utgöra en påtaglig
börda. Handel är deras enda möjlighet att lyfta sig ur fattigdomen. När vi
tillåter dem att handla, vill säga, och inte belägger deras exportprodukter
med höga tullar eller inför andra handelshinder. Tobinskatten skulle bli
ytterligare en börda.
Det är tragiskt att ledande politiker ägnar tid och kraft åt att debattera
någonting som i praktiken är ogenomförbart och som skjuter vid sidan av
målet när det gäller att ge det globala finansiella systemet ökad
stabilitet.
Vi behöver insyn i, och kontroll över, finansmarknaderna och vi behöver
stabila statsfinanser för att undvika dramatiska valutasvängningar och
spekulation. Vi måste uppmuntra och underlätta handel, för att vi också
skall få balans mellan framväxande och gamla välståndsekonomier, inte göra
motsatsen.
Det kräver realism och målmedvetenhet kring problemen, hur svåra de än kan
vara. Bara så kan vi säkra tillväxt och välstånd.
GUNNAR HÖKMARK