Elgeneratorn dånar under mitt fönster och skickar in sotsvarta dieselpartiklar i lägenheten. Den är en påminnelse om att det inte finns tillräckligt med elektricitet i Libanon för att den ska räcka hela dagen.
"På grund av systemet, al-nizam. Eftersom regeringen är oföränderligt oduglig. Ma fi dawla - det finns ingen stat", säger Abu Hassan, som bor på samma gata som jag.
Samma klagovisa har jag hört sen 1990-talet. Ute på gatan driver tonårspojkarna från Amal, det andra stora shiitiska partiet vid sidan om Hizbollah, omkring som de alltid gjort. Men Abu Hassan har mer på hjärtat. Han beklagar sig över att han inte kan hålla ordning på sin son. Hassan hänger med sina kompisar och lyssnar inte på sin far.
Inte långt från mitt kvarter var häromdagen ett gäng shiitiska unga män inblandade i en skottväxling med unga sunnimuslimer. Samma sak har hänt många gånger tidigare i västra Beirut, men det är som om Amal, Hizbollah, sunnipartiet Mustaqbal och de andra stora partierna i Libanon har tappat kontrollen över pojkarna och gatan.
De senaste veckorna har vägen till flygfältet i Beirut flera gånger blockerats av unga arga shiamuslimer som protesterar mot bristen på el.
Hizbollahledaren Hassan Nasrallah, som tidigare använt vägspärrar som ett politiskt påtryckningsmedel, försöker nu i stället få bort dem. Nasrallah har tappat i auktoritet och det är han inte ensam om.
Libanon är som en hackande generator som mal vidare så gott det går. Men mitt i de arabiska revolutionerna framstår det vanligen så instabila landet som en ö av stabilitet.
"Folket vill se systemet falla" var ett slagord i Tunisien, Egypten, Libyen, Bahrein, Jemen och Syrien förra året. Vilket system libanserna skulle vilja se falla är inte lika klart. Visserligen förmår det nuvarande inte att lösa folkets problem med trafiken, elen, telefoni och internet, för att inte tala om att bromsa statsskulden som är uppe i sextio miljarder dollar.
Samtidigt är libaneserna mycket medvetna om att systemet är en garant för fortsatt dialog mellan Libanons ledare som i enlighet med landets konstitution kommer från olika religiösa och etniska bakgrunder.
Just dialog är oerhört viktigt i ett skede när konflikten i Syrien skärps och hotar att sprida sig. Hizbollah och dess allierade vidhåller sin strategiska allians med regimen i Damaskus medan Fria syriska armén, FSA, har upprättat försörjningslinjer över Libanons norra gräns där libanesiska sunnimuslimer stöder upproret.
Den syriska regimens trupper gör ofta raider över gränsen in i Libanon. Och i söder flyger Israel i Libanons luftrum.
Libanon är en liten och svag stat ur stånd att värja och skydda sig. Ledarna är korrupta men borgar för en nödtorftig stabilitet.
Det finns skäl att hylla upproret mot auktoriteter i revolutionerna, liksom modet att sätta stopp för korrupta regimer och återupprätta ett egentligt politiskt liv som man gjort i flera arabiska länder. Men det är lätt att glömma att det också är auktoritet som håller ihop ett samhälle, inte bara statsapparaten utan också de maktstrukturer som knappt märks och bara tas för givna.
I Libanon är en väsentlig maktstruktur att starka män ingriper i lokala konflikter. Dessa starka män kallas zu'ama, är ofta parlamentsledamöter och representanter för sin religiösa eller etniska grupp. De kontrollerar våldsanvändingen genom direktkontakter med hårdföra lokala ledare, qabadayat, som i sin tur kontrollerar gatan. Alltså Hassan och hans kompisar.
Sociologiska och historiska studier har visat att det var just denna kedja av kontroll som kollapsade när inbördeskriget i Libanon bröt ut 1975. Det är oroande att höra Abu Hassan, och även journalister, akademiker och andra libaneser, påpeka att något liknande tycks vara på väg att hända igen.
Det försämrar också möjligheterna för dem som arbetar för att reformera det sekteristiska maktdelningssystemet i Libanon. Sedan inbördeskrigets slut 1990 har man diskuterat att införa ett tvåkammarsystem där den ena kammaren skulle väljas fritt, utan hänsyn till etnisk eller religiös tillhörighet.
Som läget är nu räcker inte krafterna till att ens diskutera reformer. Libanon befinner sig i crisis management mode, krishanteringsläge, och det gynnar det rådande systemet.
Här i Beirut blickar vi nervöst mot Syrien. En del förfäras och anser att Libanon bör stödja upproret i grannlandet, men många sluter öron och ögon och vill inget annat än att hålla landet utanför konflikten, vilket också är regeringens officiella politik.
Rollerna är ombytta i Mellanöstern. Nu är det Syrien som är drabbat av inbördeskrig och libaneserna som försöker undgå att få det som syrierna.
Irak, Syrien och Libanon är länder med sammansatta befolkningar och tvingade att hitta system som kan skapa stabila stater.
Före 2011 var det i Syrien omöjligt att tala om religiösa och etniska identiteter. Baath-styret dominerade genom en påtvingad nationell enhet.
I Libanon har man sedan nationen skapades försökt sig på rakt motsatt modell genom att dela makten mellan landets grupperingar. Den libanesiska modellen har sina begränsningar men kanske finns det inget alternativ till en maktdelning som tillgodoser olika religiösa och etniska gruppers intressen.
Den libanesiska modellen kan vara framtiden i denna del av världen. Men i så fall måste Abu Hassan få styr på sin son så att ledarna kan mäkta med att kontrollera svallvågorna från konflikten i Syrien.
Det är inte säkert att det går. Nu är det 2012 och Mellanöstern har förändrats. Auktoriteterna har utmanats såväl politiskt som socialt.
Sune Haugbølle
Tisdag 31 juli 2012
Översättning: Karen Söderberg
Texten har tidigare publicerats i den danska morgontidningen Politiken.