Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta: ”Det finns saker man måste
göra annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” En av de saker
alla människor har moralisk skyldighet att göra är att säga ifrån när det
sker något i samhället som är omoraliskt, olagligt eller olämpligt. Denna
skyldighet gäller i synnerhet de offentligt anställda – ämbetsmännen – som
måste visa ämbetskurage.
Det offentliga är väsensskilt från det privata. Det är vårt gemensamma
område där vi kan kräva att demokratiska rättigheter beaktas. Öppenheten med
offentlighet och yttrandefrihet är en grundbult i den politiska demokratin.
Utan den försvinner diskussion och möjlighet till ansvarsutkrävande och
slutligen också demokratins grundläggande substansvärden: jämlikhet, frihet,
rättvisa och solidaritet. Den politiska demokratin är den enda
styrelsedoktrin som har plikten att säga ifrån som något centralt.
Tystandet medför också effektivitetsproblem. Tystas de anställda får vi
myndigheter som är just så bra som ledningen är. De flesta medborgare,
myndigheternas ägare, vill säkerligen inte ha halvbra myndigheter bara för
att ledningen skall lämnas ifred att göra vad den vill.
Det har blivit tystare i det offentliga. Ämbetsmännen får allt svårare att
fylla sin demokratiska funktion. De rättsstatsgarantier som fanns och gjorde
det möjligt att säga ifrån har kraftigt försämrats. Sådant som ämbetsmännens
svaga anställningstrygghet och individuella lönesättning ger en ondsint
ledning mäktiga instrument att tysta all kritik. Man kan väl förstå att
ämbetsmännen väljer att tiga. Men på längre sikt är detta ett utomordentligt
farligt val.
Det är inte många som vågar säga ifrån. Vi måste därför vara mycket rädda om
dem som gör det. De utgör en speciell typ av människor som är en
förutsättning för att vi skall kunna ha demokrati och överhuvudtaget ett
anständigt samhälle.
Ett speciellt fall är internrevisorerna. De har som institutionell uppgift
att kontrollera att deras myndighet fyller kraven på en etisk, laglig och
lämplig verksamhet. De måste ha stor autonomi för att kunna fullgöra sitt
arbete. Ändå försöker chefer tysta dem, och det är inte ovanligt. För några
år sedan berättade internrevisorer, anonymt i ett brev till
Riksrevisionsverket, hur de ständigt blev överkörda av sina chefer.
Ett intressant fenomen inom förvaltningen är uppkomsten av varjehanda
etikettsregler som kan få större genomslag än både lag och offentlig etik.
Bedömningen av anonyma anmälningar är ett aktuellt fall. Sådana behöver man,
påstås det, inte bry sig om, bland annat för att det inte går att klargöra
deras representativitet. Det är en synnerligen konstig uppfattning.
Ringer jag en myndighet och säger, anonymt, att någon håller på att slå
ihjäl en person i källaren, kontrollerar man helt säkert uppgiften utan att
ifrågasätta min representativitet. Om myndigheten istället anonymt får
information om allvarliga missförhållanden, som att någon håller på att döda
demokratin genom att strypa yttrandefriheten, menar sig ledningen kunna
bortse från den.
Självfallet måste varje chef som har ett uns av självbevarelsedrift beakta
anonyma anmälningar. Blotta förekomsten av sådana visar att det föreligger
allvarliga problem. Dessutom visar sådant som meddelarfriheten, som är
anonym, att det offentliga värdesätter all information om verksamheten.
Det verkar som om regeringen ser problemen och nu skall införa kännbara
straff för försök att kväva yttrandefriheten. Men frågan är om det inte ändå
kommer att krävas att några generaldirektörer och kommunalråd sitter ett par
år i fängelse för brott mot yttrandefriheten för att övriga skall förstå att
det är allvar.
För övrigt anser jag att den ämbetsman som brukar kallas fången på fyren och
som står som symbol för ämbetskurage i vårt land, skall ha någon av de
medaljer som kungen brukar dela ut. Att detta inte skett för länge sedan
visar att den officiella fegheten i dessa ärenden sitter i ryggmärgen även
hos befattningshavare på högs-ta nivå.
LENNART LUNDQUIST