Alliansregeringen har det tungt i opinionsmätningarna. Den stigande
arbetslösheten och utanförskapet, bristen på växande företag och en dåligt
fungerande sjukförsäkring har påverkat opinionen negativt för regeringen.
Vid årsskiftet utförsäkrades 16 000 personer ur sjukförsäkringen samt sjuk-
och aktivitetsersättningen. Totalt kommer 93 000 personer att utförsäkras
under de närmaste tre åren. Dessa ställs då till arbetsmarknadens förfogande
och arbetsförmågan skall prövas mot hela arbetsmarknaden.
Det logiska vore då att underlätta för företagen att anställa. Under de
senaste femton åren är det de små företagen som har stått för hela
sysselsättningsökningen i vårt land. De stora företagen och den offentliga
sektorn har under samma period minskat antalet anställda.
Ett hinder för de små företagens möjlighet att anställa är turordningsreglerna
och Las, lagen om anställningsskydd. Reglerna hindrar småföretagens
flexibilitet och gör att de anställer färre än de annars skulle kunna göra.
Om företag hamnar i kris och behöver säga upp personal innebär
turordningsreglerna att många småföretag har svårt att behålla kompetensen.
Detta gör att de får svårare att klara sig ur krisen.
Las anses av sina förespråkare skapa trygghet hos de anställda eftersom de
genom lagen skyddas från godtycke vid uppsägningar.
Men den stora frågan är:
För vem ger Las egentligen trygghet?
Inte för det lilla företaget, som riskerar att förlora nödvändig kompetens om
man tvingas minska personalen. Detta gäller framför allt företag i nya
branscher med snabb teknisk utveckling – just de som alla annars konstaterar
att vi behöver. Totalt har 16 procent av småföretagen använt sig av
möjligheten att undanta två anställda från turordningsreglerna. Inom
elektroniksektorn är det hela 61 procent som gjort detta.
Mer än 60 procent av småföretagen med 20-49 anställda (som inte kan utnyttja
undantaget) ser turordningsreglerna som ett betydande problem.
Las ger heller ingen trygghet för ungdomar och invandrare som stängs ute från
arbetsmarknaden. Forskningen har visat en tydlig koppling mellan Las och den
internationellt sett höga svenska arbetslösheten. Det är inte det enda
problemet, men en viktig del.
Inte ens för de fast anställda är tryggheten i verkligheten speciellt stor.
Dels för att regelverket innebär att många låses in i jobb de varken önskar
eller passar i, dels för att lagen är dispositiv, det vill säga möjlig att
avtala bort.
Företag med kollektivavtal och resurser kan alltså köpa sig fria. Men det går
inte för de mer än hälften av småföretagen, fler än 130 000 företag, som
inte har kollektivavtal. Det enkla skälet till detta är att avtalen väldigt
ofta varken passar företaget eller deras anställda.
Las ger möjligen trygghet för facken. Den kan hanteras av storföretagen, men
för alla andra och för samhällsekonomin totalt skapar den de facto
otrygghet, färre jobb och lägre tillväxt.
Att turordningsreglerna är skadliga har alla allianspartier utom Moderaterna
insett. Folkpartiet vill undanta fyra personer från turordningsreglerna i
alla företag. Centern vill gå längre och undanta tio personer. I dagarna har
också Kristdemokraterna sagt att de vill titta på om undantaget för två
personer skall gälla alla företag och inte som nu bara företag med högst tio
anställda.
Bara Moderaterna säger nej till förändring och vägrar erkänna problemen med
turordningsreglerna.
Ett annat problem är att sjukförsäkringsreglerna slår snett mot småföretagen
och riskerar att leda till onödiga nedläggningar. Försäkringskassan kräver
att företagare som varit deltidssjukskrivna en längre tid skall söka arbete
för den tid man är sjukskriven. Arbetslöshetskassan skall då betala
ersättning under tiden personen söker ett sådant arbete.
Problemet är att reglerna är anpassade för anställda och inte för
egenföretagare. För en företagare blir effekten att denne måste göra sig av
med företaget för att få a-kassa. Företagaren måste alltså lägga ned
företaget eller sälja det. Undantagsmöjligheten att lägga företaget vilande
för att slippa lägga ned företaget är mycket begränsad. Det kan bara ske en
gång, och då krävs ändå att verksamheten stoppas tillfälligt. Det är inte
heller en framkomlig väg om företaget har anställda.
Reglerna drabbar dessutom även lönsamma företag. Detta är inte rimligt. Man
skall självklart inte behöva lägga ned företag som går bra – företag som
många gånger kan vara företagarens livsverk. Hanteringen av denna fråga
innebär att regering och riksdag nonchalerar de för Sveriges ekonomi så
betydelsefulla småföretagarna.
Det finns 250 000 ägarledda företag med 1-50 anställda, som sammanlagt
sysselsätter 1,3 miljoner personer. En rimlig politik gentemot denna grupp
av företagare bidrar till att företagen skall kunna ta Sverige ur krisen
genom att anställa ett stort antal arbetslösa och därigenom säkerställa en
hållbar finansiering av vår välfärd.
Lyfter småföretagen lyfter säkert regeringens opinionssiffror också.
ANNA-STINA NORDMARK NILSSON