För mer än tjugo år sedan, när Israels invasion i södra Libanon dominerade de
europeiska medierna, skrev den franske filosofen och författaren
Bernard-Henri Lévy: Israel har nu blivit nationernas jude.
Lévy tillhörde på inget sätt de okritiska israelvänner som aldrig kan medge
att även Israel bidragit till att konflikten i Mellanöstern inte fått en
fredlig lösning. Vad han pekade på var den särbehandling som den judiska
staten ständigt utsattes för.
Så är det alltjämt. Den särbehandling som Israel utsätts för är grotesk till
både omfattning och innebörd:
Under de senaste 30 åren har 15 procent av arbetet som FN:s kommission för
mänskliga rättigheter utför ägnats åt frågor kring Israels behandling av
palestinierna. En tredjedel av samtliga resolutioner som röstats igenom av
kommissionen berör Israel. UN Human Rights Council, som 2006 ersatte den
kritiserade FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna, har de senaste
två åren utfärdat 20 resolutioner som berör specifika länder – 19 av dem
handlade om Israel.
FN har samtidigt tigit om Sudan, där över 200 000 svarta massakrerats och en
miljon drivits på flykt av arabisk milis understödd av den sudanesiska
regimen. Under tiden valdes Sudan in i FN:s kommission för mänskliga
rättigheter. Och de arabiska diktaturerna förhindrade att denna världens
största humanitära katastrof behandlades av säkerhetsrådet.
Enligt dessa FN-organ framstår Israel som vår tids största förbrytare mot de
mänskliga rättigheterna. Inte Kina, som förtrycker sina medborgare och begår
barbariska handlingar i det ockuperade Tibet. Inte Saudiarabien, Nigeria
eller Iran, där sharialagarna slår hårt mot kvinnor, homosexuella och
oliktänkande. Inte det totalitära Nordkorea, där medborgarna svälter ihjäl
medan de tvingas hylla sina ledare.
Vid FN:s antirasistiska konferens sommaren 2001 i Durban i Sydafrika var
Israel det enda land som brännmärktes som rasistiskt – samtidigt som några
konferensdeltagare spred antisemitiska flygblad och talkörer ropade ”död åt
judarna”. Det israelkritiska resolutionsförslaget hade utarbetats vid ett
förberedande möte i Iran av länder som bryter mot grundläggande mänskliga
rättigheter.
Israel är det enda land som inte får vara med i FN:s säkerhetsråd. Diktaturen
Syrien, som stöder internationell terrorism och håller tiotusentals
ockupationssoldater i Libanon, fick under förra året plats i säkerhetsrådet.
När svenska UD för några år sedan presenterade en rapport om mänskliga
rättigheter i världen var Israel det enda landet som utrikesdepartementets
talesmän nämnde som exempel på stater som bryter mot de mänskliga
rättigheterna. Inte diktaturen Libyen – ordförandelandet i FN:s kommission
för mänskliga rättigheter – inte heller Pakistan, Nordkorea, Zimbabwe, Kuba,
Liberia, eller Saudiarabien.
Också i den svenska debatten särbehandlas Israel. Svenska så kallade
intellektuella, politiker och präster har vid ett flertal tillfällen manat
till bojkott mot israeliska varor i protest mot ockupationen av palestinsk
mark. Inga upprop av kända svenskar har publicerats med krav på bojkott mot
Ryssland för dess ockupationspolitik i Tjetjenien, som sedan 1999 har
skördat tiotusentals liv.
Israel skall naturligtvis kritiseras, Amnesty skall granska den israeliska
arméns agerande och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna skall
inte tiga när Israel begår brott mot landets arabiska medborgare eller mot
de ockuperade palestinierna.
Men den kritik som Israel utsätts för har sedan länge upphört att vara seriös.
Det handlar i stället om demonisering. Israels behandlas som, med
Bernard-Henri Lévys ord, nationernas jude.
JACKIE JAKUBOWSKI