Haiti har en lång och komplicerad relation med omvärlden. Landet isolerades
under 1800-talet. Det var omgivet av nationer som alla fruktade slavuppror
efter den haitiska revolutionen. Paradoxalt nog var Frankrike, den forna
kolonialmakten, det första landet som erkände Haitis självständighet, 1825,
följt av Holland, Preussen, Sverige och Danmark.
USA gjorde det inte förrän 1862. Fem år senare började den expansiva
amerikanska utrikespolitiken och helt naturligt betraktades då Karibien som
en amerikansk intressezon.
Amerikanerna ockuperade Haiti 1915–34, i första hand för att USA fruktade att
Tyskland skulle upprätta ubåtsbaser i området, vilka skulle hota
Panamakanalen och den amerikanska sjöfarten. USA:s ekonomiska intressen i
Haiti var försumbara.
Ockupationen var inte väladministrerad och det var inte mycket av det som
gjordes som överlevde den. Tidens rasism och bristen på förståelse av det
haitiska samhället och kulturen gjorde att den tog en olycklig vändning.
Högst prioriterad var betalningen av statsskulden. Det blev inte så mycket
över för utvecklingsändamål. Några få amerikanska investeringar kom till
stånd.
Vägar byggdes. Korruptionen inom administrationen minskade. Halvhjärtade
satsningar gjordes inom jordbruket och utbildningen. Hälso- och sjukvården
förbättrades.
Amerikanerna gjorde emellertid ingenting för att förbereda haitierna för
demokrati.
Ett uppror slogs brutalt ner, en ny armé skapades, en armé som tyvärr skulle
få alldeles för stort inflytande över politiken efter ockupationen.
Haiti fortsatte att vara föremål för USA:s intresse även efter 1934, inte
minst under det kalla kriget och efter Castros maktövertagande på Kuba.
Önskan om stabilitet i Karibien dominerade den amerikanska politiken.
Demokratiska val hölls inte förrän 1990. När den valde presidenten Aristide
följande år avsattes av militären var det med amerikansk hjälp som han
återinstallerades 1994.
Allt detta är historia och borde få förbli så.
Den 12 januari förstördes Haitis huvudstad av en jordbävning. Rapporteringen i
medierna har mest handlat om jordbävningens konsekvenser och om vad som
krävs för att landet skall kunna komma på fötter igen.
Alla verkar emellertid inte ha förstått att det gäller att blicka framåt.
Vissa ser bakåt i stället, genom felslipade och missfärgade glasögon.
USA-hatets vänner har vädrat morgonluft efter katastrofen.
För dem handlar det inte om att hjälpa de fattiga haitierna utan om att
skuldbelägga USA. Det finns en lång tradition av att skylla alla Haitis
problem på omvärlden:
Frankrike skapade en slavkoloni under sexton- och sjuttonhundratalet, och
efter frigörelsen har det varit USA som har hindrat den ekonomiska och
sociala utvecklingen.
Men att skylla på USA skymmer bara de långt viktigare inhemska orsakerna till
underutvecklingen.
Under artonhundratalet skapades en plundrarstat i Haiti och det är denna stat
som har varit det främsta hindret för ekonomisk och social utveckling i den
lilla önationen, ända fram till våra dagar.
Allra mest improduktivt är att mana fram bilden av ett USA som inte har
ändrats sedan president Woodrow Wilsons dagar. Det var inte Wilsons USA som
ingrep efter jordbävningen den 12 januari i år. Det var den svarte
presidenten Barack Obamas.
Det var fullständigt självklart att USA måste ta ledningen i det omedelbara
räddningsarbetet. Port-au-Prince ligger bara en timme från Miami och i USA
fanns ett enhetligt kommando.
FN:s administration i Haiti låg i spillror. När Haitis förra premiärminister
Michèlle Pierre-Louis av Le Figaro fick frågan om det inte var förmyndarskap
att USA ingrep nekade hon energiskt. Det handlar enbart om att vara
pragmatisk. Att diskutera historia just nu är meningslöst. Nu gäller
rekonstruktion.
Den första fasen av hjälparbetet – den rena katastrofhjälpen – kommer snart
att vara till ända. Därefter måste nationen Haiti byggas upp – ett nytt
Haiti som kastar sin nattsvarta historia överbord.
Nationsbygget är givetvis i första hand en uppgift för haitierna själva, men i
samarbete med det internationella samfundet. Det kan aldrig vara en
angelägenhet enbart för USA.
Organisationer som FN och Världsbanken måste spela en framträdande roll.
Haitikatastrofen är den värsta i FN:s historia. Ekonomisk och social
utveckling är definitionsmässigt en långsiktig process. Det finns inga enkla
lösningar, inga patentmediciner. Det som raserats måste byggas upp.
Ekonomins hjul måste fås snurra. Haiti är inte ens tillbaka på ruta ett.
Det går tyvärr inte att tro att haitierna på egen hand skall klara av att
bryta med sin historia. De inhemska politikerna har gång på gång bevisat att
de saknar både intresse och förmåga. Här krävs hjälp och stöd, och tyvärr
också övervakning.
Haitierna måste tänka i helt andra banor än tidigare. Det handlar om att få
fram nya ledare och politiker som inte fokuserar på sina snäva egenintressen
utan har förståelse för hur de människor som lever på en eller en halv
dollar om dagen egentligen har det.
Här hjälper ingen marxistisk, postmodern eller postkolonial frasretorik. Det
finns ingen anledning att ifrågasätta de grundläggande västerländska
humanistiska värderingarna.
Det börjar bli dags att ta USA:s humanitära engagemang på allvar. I sin
artikel om Haiti i Newsweek den 25 januari betonade Obama att USA kommer att
samverka med såväl FN som med Haitis folk och regering.
Det finns inga skäl att betvivla att så kommer att ske.
MATS LUNDAHL