Medborgarinflytande finns på valdagen. Med ett högt valdeltagande kan vi
känna oss förvissade om att de flesta medborgargrupper har någon eller några
representanter i den lagstiftande församlingen.
Numera röstar ungefär fyra av fem svenska medborgare. Tjugo procent av de
röstberättigade väljer alltså inte några representanter. I samband med valet
1998, när valdeltagandet sjunkit kraftigt, diskuterades det låga
valdeltagandet i termer av katastrof. Och en särskild demokratiutredning
tillsattes.
Men katastrofstämningen har bedarrat. Trots det finns det goda skäl att anta
att valdeltagandet kommer att fortsätta att sjunka. Tecknen är tydliga.
Valdeltagandet i riksdagsvalet 2002 innebar ytterligare ett steg nedåt. I
valen till Europaparlamentet som gick ut på en mycket låg nivå – runt fyra
av tio röstade – har valdeltagandet minskat vid varje tillfälle.
Varför har en del länder högt valdeltagande, tex Sverige under 1970- och
80-talen, medan andra har lågt valdeltagande, tex USA? En förklaring kan
sökas i hur ansträngande det är att rösta. Registreringsförfarandet i USA är
en hämmande faktor, medan möjligheten till poströstning anses vara positivt.
Kulturella skillnader, tex en norm om att det är en medborgerlig plikt att
rösta, kan vara viktigt.
Den tredje viktiga förklaringen som brukar lyftas fram gäller valets
betydelse; ett spännande val där partialternativen framstår som väsentliga
för väljarna kan leda till ett högt valdeltagande.
I det aktuella läget ser jag minst tre faror för det svenska valdeltagandet.
Den forskargrupp som studerade valdeltagande i demokratiutredningen 1999
konstaterade att en normupplösning skett.
En allt större grupp av svenska väljare uppfattar det inte längre som en
medborgerlig plikt att rösta. Det är inte skamligt att stanna hemma på
valdagen. I vissa grupper är det t o m tufft. Det är troligt att röstskolket
kan spridas i allt vidare kretsar.
Partiernas minskade grepp om väljarna är en del av demokratins kris. Allt
fler väljare byter parti, röstsplittrar eller bestämmer sig sent i
valrörelsen. Förtroendet för politiker minskar och partierna har allt
svårare att rekrytera medlemmar. Dessa trender, i kombination med den
normupplösning som skett, medför risk för utbrett röstskolk.
Hittills är det främst de väljare som känner ett socialt utanförskap, till
exempel på grund av arbetslöshet, och inte uppfattar några större skillnader
mellan partialternativen som avstått från att rösta. Det kan betraktas som
ett rationellt beteende. Man ser inte någon som tar hand om ens intressen,
därför stödjer man ingen.
Allt eftersom normupplösningen skett har röstskolket i utsatta grupper ökat.
Det finns egentligen inte några skäl att tro att denna process är bruten.
Man kan på goda grunder anta att gruppen potentiella röstskolkare ökar och
att beteendet växer till sig i grupper som inte kan definieras i termer av
utanförskap. I tider när poströstning sannolikt blir komplicerat för
väljarna är risken för ett minskat valdeltagande hög.
Det som kan rädda valdeltagandet är ett spännande val. Men inget tyder på
det. Valrörelsen verkar bli en seg gäspning. Det är samma visa som vanligt.
De nya partier som kunde få valdebatten att ta fart har hamnat i bakgrunden.
Den som inte uppfattar valen mellan huvudalternativen som särskilt
väsentligt har inte några direkt spännande valdebatter att se fram emot. För
politiskt intresserade kommer valrörelsen att uppfattas som den gamla
vanliga visan, medan ointresserade knappast ser några alternativ.
Partier, se upp. Valrörelsen verkar bli tråkig. Valdeltagandet är därför i
fortsatt fara. Årets val blir inget undantag. Vi kommer att se
fortsättningen på Sveriges väg utför. Och vägen leder från det höga
valdeltagande vi varit bortskämda med.
MARTIN BENNULF