Kronprinsessan Victorias förlovning fick diskussionen om monarkin att blomma
upp. Den främsta medievinklingen blev frågan: Kommer monarkin att stärkas?
Ledande statsvetare framhöll i bisatser att det fanns få hållbara argument
för monarkin (Leif Lewin, Olof Ruin). Principiella republikaner krävde att
den otidsenliga monarkin avskaffas (Carl Rudbeck). Och DN beställde en
opinionsundersökning om stödet för monarkin.
Denna enighet i ordvalet hos både anhängare och motståndare – att vi lever i
en monarki – är märklig.
Vi hade i Sverige konstitutionell monarki mellan 1809 och 1917. Mellan 1917
och 1974 hade vi sedan en sorts parlamentarisk monarki grundad i praxis där
kungen hade vissa befogenheter som statschef, till exempel att leda
regeringssammanträdena. Men regeringsarbetet leddes reellt av statsministern
och riksdagen var den offentliga maktens centrum. I och med den nya
Regeringsformen, RF, av år 1974 avskaffades kungamaktens sista politiska
befogenheter.
Skrivningarna i RF är närmast brutala. Kungen har ingen politisk makt
formellt, och får inte heller ha det reellt. Dessutom, när han till äventyrs
uttalar sig politiskt (exempelvis om norsk säljakt, tillståndet i Brunei
eller om tsunamikatastrofen) uppstår det omedelbart debatt på ledarsidorna
och ibland också i konstitutionsutskottet.
Det finns dock en paragraf i RF:s kapitel 1 som lyder: ”Konungen är statschef”
med ett senare tillägg om kvinnlig tronföljd (med en föga jämställd
formulering). Kungen leder vidare den märkliga och maktlösa utrikesnämnden
och närvarar ceremoniellt vid riksdagens årliga högtidliga öppnande. Är då
inte detta tillräckligt för att beteckna Sverige som monarki?
Nej, det vore att ta förpackningen för varan. Sverige är konstitutionellt sett
en parlamentarisk republik med ett kungahus som dekoration, en politisk
kompromiss mellan vänster och höger i författningspolitiken.
När man i det politiska språket använder ordet ”monarki” uppfattar jag det
därför närmast som ett språkspel som hanterar denna kompromiss, en
underförstådd överenskommelse att inte aktualisera frågan, en verbal dans
runt en imaginär midsommarstång.
Hur fungerar då Sverige med en statschef som inte har några politiska
befogenheter? Sverige representeras utåt av sin statsminister, som när
Fredrik Reinfeldt – inte Carl XVI Gustaf – företräder Sverige inom EU.
Detsamma gäller för Gordon Brown som företräder Storbritannien, inte
drottning Elizabeth II. Och det är Angela Merkel som företräder Tyskland,
inte förbundspresident Horst Köhler. Många länder sätter regeringschefen som
den främste politiske företrädaren, inte statschefen.
Inrikespolitiskt fullgör riksdagens talman allt det som sedan gammalt är en
statschefs uppgifter, främst att hantera regeringsbildningen och få fram en
statsminister. Sedan är det statsministern som utser ministrar och leder
regeringsarbetet. Alltså: Sverige styrs såväl utrikespolitiskt som
inrikespolitiskt utan statschef, allt enligt Regeringsformen.
Det leder till ett annat språkspel som jag vill ifrågasätta. Så fort monarkin
debatteras är alternativet republik med president. President och
presidentval blir lika dyrt som kungahuset lyder motargumentet, och det blir
samma kändishysteri med en presidentfamilj. I det politiska språket tycks
kung eller president vara de enda möjligheterna. Men om vi öppnar
republiklådan finner vi åtminstone två olika alternativ: presidentialism och
parlamentarism.
I parlamentarismen står riksdagen i centrum, och regeringsmakten utgår från
riksdagen. Sverige har kanske världens mest konsekventa parlamentariska
statsskick. Talmannens övertagande av statschefens gamla uppgifter
inrikespolitiskt, och statsministerns övertagande av statschefens gamla
uppgifter utrikespolitiskt, allt detta har gjort statschefsämbetet
överflödigt sedan 1974.
Knäckfrågan för republikanerna är följande. Om man vill införa en folkvald
president måste man rimligen ge presidenten några politiska befogenheter.
Men vilka? Och varför skulle man bryta med 100 år av grundlagsutveckling och
plötsligt börja ha en statschef med politisk makt?
Det finns istället en annan väg, om det skulle bli aktuellt att avskaffa
monarkin. Man stryker formuleringen i RF om statschefen och fortsätter sedan
som förut. Sverige skulle då bli världens första parlamentariska demokrati
utan statschef.
Kan man tänka sig ett land utan statschef? Tanken kanske svindlar. Det är dock
ett alternativ i klassisk republikansk idétradition (det gamla Rom före
kejsardömet hade två konsuler valda på ett år). Parlamentarism utan
statschef är också helt följdriktigt utifrån den svenska
grundlagstraditionen. Rojalistiska föreningen skulle dessutom slippa nesan
att få en presidentfamilj som ersätter kungahuset, samtidigt som man borde
kunna uppskatta konservatismen i att allt egentligen fortsätter som förut.
Republikanska klubben å andra sidan skulle slippa problemet att konstruera
ett statschefsämbete med politiska befogenheter.
Parlamentarism utan statschef. Två skäl talar för det. För det första den
politiska enkelheten, man skulle bara behöva fortsätta som förut. För det
andra parlamentarismens och Regeringsformens följdriktiga konsekvens.
Konung/drottning är en rest från en fördemokratisk tid. President som
statschef med politiska befogenheter är redan överspelad av den svenska
utvecklingen.
Här skulle en konstitutionell nydaning kunna genomföras, men en nydaning som
fullföljer den svenska grundlagstraditionen. Sverige skulle dessutom bli ett
intressant exempel inom EU. Då skulle man verkligen kunna utbrista:
Med Sverige – i tiden.
MATS LINDBERG