Bristen på demokrati i arabvärlden är ett resultat av en ohelig allians mellan
västerländska intressen och lokala envåldshärskare, och den rättfärdigas av
båda sidor med hänvisning till regionens ”kulturella egenart”.
För västländer har odemokratiska regimer helt enkelt varit enklare att ha att
göra med i Mellanöstern. Dessa regimer har i sin tur funnit att stöd och
erkännande från väst varit användbart när det gäller att marginalisera
liberala och demokratiska krafter, även om detta också banat väg för en
tilltagande islamistisk radikalisering.
Både piska och morötter har använts – av båda sidor – för att upprätthålla
alliansen. Så har exempelvis västländernas krav på reformer och
demokratisering på senare år oftast tagit formen av förtäckta hot:
”Hjälp oss i Irak, annars kommer vi att trycka på för demokrati och mänskliga
rättigheter i ert eget land”, är ett typiskt budskap.
Och det typiska svaret från arabländerna är lika hotfullt:
”Sluta pressa oss om reformer annars kommer vi inte att samarbeta i ’kriget
mot terrorn’.”
Två andra frågor har bidragit till att hålla igång kohandeln: Israel och
uppkomsten av islamistiska rörelser.
En överväldigande del av den arabiska allmänheten uppfattar Israel som en
främmande och illegitim enhet som tilltvingat sig palestinskt territorium
med våld och med stöd från väst. Om denna uppfattning skulle kanaliseras
till en demokratisk beslutsprocess, och tillåtas påverka arabländernas
politik gentemot Israel, så skulle fredsförhandlingarna bli ännu mer
komplicerade än de redan är.
Det är lättare för auktoritära regimer som Egypten och Jordanien (och i
framtiden möjligen också Syrien), där det inte behövs någon parlamentarisk
förankring, att förhandla och skriva under fredsavtal med Israel. Likaså kan
odemokratiska regimer i Marocko, Tunisien, Mauretanien, Qatar, Oman och
Bahrain, där israelisk representation och kontakter på låg nivå förekommer,
definiera vilka relationer med Israel de vill.
Uppkomsten av radikal islamism är ett lika stort hinder för arabisk demokrati.
Årtionden av ohelig allians mellan arabiska envåldshärskare och väst har
fått radikal islam att för många framstå som en ”befriande” kraft.
Om fria och rättvisa val skulle hållas i något arabland idag så skulle
islamister komma till makten. Det skedde i Algeriet 1991–92, i Irak 2005,
och på Västbanken och i Gaza 2006. Andra länder, som Jordanien, Marocko,
Kuwait, Jemen och Bahrain har låtit demokratin få mindre spelrum. Men även
där har islamister omedelbart fyllt det utrymme som funnits.
Väst har förspillt årtionden och missat otaliga chanser att etablera regimer
som kunde ha stärkt liberala och demokratiska krafter i arabländerna. Västs
blinda stöd för arabiska envåldshärskare har raderat ut allt hopp om en
fredlig förändring. Den demokratiska processen har förlorat sin drivkraft
och lockelse, inte minst därför att demokratisering ständigt tycks leda till
uppkomsten av politiska rörelser som väst inte kan acceptera.
Hela demokratibegreppet har misskrediterats och vittrat sönder genom den
radikalisering som splittrar många muslimska länder, och som nu också börjar
spilla över i emigrantsamhällen i Väst.
Den amerikanske presidenten Barack Obama har hyllat Egyptens president Hosni
Mubarak som en man det går att samarbeta med, vilket har demoraliserat
egyptiska oppositionella som fört en långvarig kamp mot Mubaraks envälde,
och mot hans ansträngningar att se till att sonen, Gamal Mubarak, kan
efterträda honom.
Men USA är inte den enda skyldiga. Europa har spelat en framträdande roll för
att bromsa demokratiska reformer i Libyen och Saudiarabien. Libyen har
blivit ett mecka för europeiska ledare som försöker vinna olje- och
investeringskontrakt i mångmiljardklassen, och rehabiliteringen av den
libyske diktatorn Muammar Kaddafis regim har aldrig åtföljts av några
påtryckningar för att lätta på det politiska förtrycket i landet.
Ett ännu mer talande exempel är Saudiarabien. Ingen europeisk ledare vågar
riskera att göra sig till ovän med saudierna genom att ta upp frågan om
demokrati och mänskliga rättigheter.
Saudiska kvinnor förblir förbjudna att köra bil, resa själva och att arbeta
eller studera på egen hand utan tillåtelse från en manlig släkting. Det
saudiska samhället har inte ens ett minimum av politisk frihet eller
delaktighet. Detsamma gäller flera andra stater vid Persiska viken.
Detta ursäktas av de arabiska regimerna i namn av kulturell särart – samma
ursäkt som används av västerländska regeringar för att rättfärdiga deras
”värderingsfria” politik i förhållande till dessa regimer.
Lägg samman alla dessa kompromisser mellan västländer och arabiska regimer,
tillsammans med Israelfrågan och den islamistiska faktorn, och slutsatsen är
lika ofrånkomlig som alarmerande:
Väst har inte råd med demokrati i Mellanöstern.
KHALED HROUB
Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn